Saras mamma har inte en vidare stark relation till sitt barn.
Hon gillar inte närhet, kramar och kyssar.
Men visst älskar hon.
Älskar hur hennes dotter lyser upp, hur ögonen rynkas precis som hennes egna gjorde då hon var ung när någon speciell ringer.
Älskar hur hennes dotter slarvigt skriver ”Jag är ute”! på rosa post-it lappar med påklistrade smileys.
Men varenda del av Saras mamma är som en påklistrad smiley nu. Fibrerna i hennes kropp vill bara skrika ut att hon inte orkar, inte kan själv, inte har pengar, tid eller kraft nog att orka älska.
Saras mamma tvingar sig till att orka vara vaken hela natten, tvingar sig själv att sitta framför teven och vänta på att dottern ska komma hem, tvingar sig själv att låtsas bli förfärad då dottern är hemma en timma för sent. Men det blir aldrig på riktigt.
Som Saras mamma själv.