Teologer har i alla tider ansett att Gud är bortom mänskliga genuskategorier, även om det i praktiken inte fungerat så. Språkligt sett har Gud alltid betraktats utifrån maskulina termer. Det talas ofta om att Gud inte låter sig beskrivas vare sig som man eller kvinna och ingen teolog med någorlunda självaktning skulle väl framhärda i att påstå att Gud de facto är av manligt kön. Ändå är detta precis vad som sägs och uttrycks om och om igen.

Såvitt man vet hade det ursprungliga Gudsnamnet YHWH från början inte något genus, utan användes i den ungefärliga betydelsen själva existensen – varat. Men har senare genomgått en förskjutning mot en mera maskulint bestämd form i en värld präglad av manlig dominans.

I andra mosebokens tredje kapitel kan man läsa om hur Mose möter Gud och där Gud avslöjar sitt namn, JAG ÄR. Detta härstammar från det hebreiska verbets vara, själva existensen. Det är också den enda delen i bibeln där Gudsnamnet förekommer, alltså där Gud själv avslöjar sitt namn. Detta är också befriat från genuskategorier.

Begreppen Herre, Fader, Konung och liknande har från början varit metaforer för att beskriva Gudsrelationer, men genom ett alltför ensidigt användande har dessa förstelnats och blivit definitioner av Gud. Så har skett till exempel med metaforen Gud som fader och när dessa metaforer blivit definitioner för att förklara Guds väsen, utesluter de också andra Gudsbilder.

När så vårt språk om Gud sker i uteslutande maskulina termer är det således ett i grunden förvridet språkbruk. Den gudsbild vi, genom det maskulina språkbruket förmedlar, blir då inte bara ytlig utan också förvrängd.

Låt oss betänka att vi människor egentligen inte kan veta hur Gud är utan bara uppleva Gud. Vi kan således inte ta oss rätten att säga att vi vet svaret, att vi vet hur Gud är eller att Gud är någonting. Detta leder till att vi endast kan säga att den erfarenhet vi har av Gud är att Gud är som… klippan, ljuset, vän, medvandrare… etc.
Eller, Gud är att…leva, älska, vara… etc.