Jag har nog alltid sett på mig själv som innehavare av en mycket stabil och jordnära karaktär.
En uppsjö av kort i skjortärmarna och gott om situationsbefrämjande verktyg i fickorna, har bidragit till att jag sällan eller aldrig kommer av mig eller råkar hamna i oförberedda situationer.
Som du säkert redan upptäckt på mitt resonemang söker jag nu endast på ett diplomatiskt sätt släta över det faktum att jag är värsta sortens kontrollfreak.

Det jag står i antågande att dela med mig av till dig, kära läsare, är en rad av de kanske värsta tänkbara situationer och händelser som en människa av min sort kan råka ut för… eller rättare sagt försätta sig själv i.

Det hela började för en kort tid sedan med att min rygg höll mig både vaken och i stel, upprätt position i närmare två veckor.
Rubriken Kiropraktor på Gula sidorna erbjöd mig dock ett efterlängtat löfte om bot.
Ett telefonsamtal, två dagar och 450: - senare finner jag mig själv, iklädd endast underkläderna, sittandes med dinglande ben på en brits inne i ett behandlingsrum. Jag spenderar tiden med att gräma mig aningen över mina smått kallsvettiga fötter, samtidigt som jag ,baserat på mina fördomar, försöker föreställa mig hur en kiropraktor egentligen ser ut.

Säkert en stor och grovhuggen karl i 50-årsåldern med rött skägg och lite mage. Han är trevlig och heter förmodligen Bengt.
Bilden tilltalar mig, så snabbt och utan vidare dröjsmål bestämmer jag mig för att det är vem jag har att vänta mig.

Det finns de som påstått att jag ofta drar förhastade slutsatser, men jag tycker det låter osannolikt.

När dörrhandtaget, till behandlingsrummet, några sekunder senare trycks ner känner jag mig redo att ta i hand med Bengt.

Ha! Men det är nu som startskottet för min emotionella bergochdalbana går.

Bengt är inte en stor, grovhuggen karl med rött skägg och mage.
Bengt är en lång, senig man i 30-årsåldern och faktum är att han heter inte ens Bengt.
Inte-Bengt har moderiktig frisyr, fängslande blick, ett leende som är som stulet ur en Colgate-reklam och det fullkomligt dryper ”Hunk” om honom… och jag står i underkläderna.

Som fångad i någon form av fåntrans sträcker jag fram min hand för att låta den omslutas av hans. Han presenterar sig och genom ett töcken hör jag att jag svarar, men inte vad. För min odelade uppmärksamhet har nu omdirigerats och vänts mot alla små men avgörande detaljer i denna redan dödsdömda situation.

Plötsligt översköljs jag av ett nästintill maniskt behov av att göra ett… ska vi kalla det gott intryck, på Inte-Bengt.
Inom loppet av några sekunder har jag sugit in bilringen, sträckt på mig, skjutit bak axlarna och tyst bannat mig själv för att jag ännu inte tagit för vana att matcha BH och trosor, allt enligt senaste rönen från Veckorevyn.
Men ändå märkbart styrkt av min enastående reaktionsförmåga slänger jag en snabb blick neröver för att beskåda mitt verk, bara för att i nästa stund upptäcka resultatet av en lång, kall och regning sommar.

Trekanten har, i brist på omsorg, utökat sitt revir och det växer numera inte bara gräs PÅ landningsbanan, utan även en väl tilltagen bit utanför spetsbeprydd avgränsning.

I hopp om att förhindra Inte-Bengts upptäckt av detta börjar jag suktande studera hans ögon. Men som den väluppfostrade person jag är hör jag strax, inne i mitt huvud, min mors förmaning om hur ofint det är att stirra och sänker genast blicken för att stirra annorstädes.
Så här i efterhand vill jag nog yrka på tillfällig sinnesförvirring orsakad av oväntad endorfinkick, för jag vet faktiskt att det på intet sätt anses mindre ofint att nagla fast blicken i någons skrev.

För sent för att på något tänkbart vis kunna dölja mitt ”misstag” och plågsamt medveten om att Inte-Bengt sett det hela, exploderar den första rodnaden över min kropp, tätt följd av en ymnig svettning.
Tjänsten som stand-in för rödljusen på Kungsgatan hade utan tvekan varit min om jag ansökt om den.
Till min stora lättnad inser jag att Inte-Bengt förhåller sig till det inträffade på ett mycket professionellt sätt och ber mig ta plats på britsen.

Han känner, böjer, ler och frågar. Jag lider, svettas, skäms och svarar.

Efter vad jag tycker känns som en evighet låter han så meddela att han funnit en låsning i det ömmande området av min rygg och nu har för avsikt att vara mig behjälplig.
Vant lägger han sina händer på plats och med en snabb och kraftfull rörelse framkallar han ett läte i min rygg som osökt för tankarna till inledningsfasen i ”Plockepinn”.

Här hade min historia kunnat få det lyckliga slut man önskar sig men istället framkallade kombinationen av att jag nu svettades som ett veritabelt sprinklersystem och den, för lätt och snabb rengöring, något gummiaktiga ytan på britsen något helt annat.

Nämligen det högsta väderspänningsliknande ljud som ett par fuktiga bröst, under hårt tryck, någonsin frammanat.

Den sten finns inte som hade varit stor nog för mig att försvinna in under.
I ett sista tappert försök att inte tappa ansiktet helt reser jag mig upp, ler ett tvunget leende och ger mig själv den blötaste av dödens kyssar.

Samtidigt som jag kvider av smärtan från min skämseltarm som gång på gång vrider sig i skam, hör jag mig själv säga:

-Jag är ledsen men du är lite för ung, snygg och trevlig för att jag ska kunna ha en svettfri relation till dig.

Sedan tar jag artigt Inte-Bengt i hand, samlar snabbt ihop mina kläder och stänger ordentligt dörren bakom mig när jag går.


...