Nej, jag vill inte lyssna, vill inte höra. Slit mig bara bort från det som håller mig kvar. Du behöver inte vara försiktig, slit bara, dra så hårt du kan. Nej, håll inte min hand, riv stället sönder min hud. Jag vill att det ska blöda, smärtan gör mig lugn.

Vad finns i mina ögon nu, kan du se något om du tittar djupt? Svara mig då! Vad ser du? Jag känner mig så tom, finns det bara tomhet kvar i min blick? Snälla du, svara mig. Är jag tom? Jag vet att jag finns till, men varför känns det då som om jag inte lever, som att mina lungor inte tar in någon luft när jag andas. Som om att pulsen slår utan att hjärtat pumpar.

Nej, titta inte på mina ärr och fråga för guds skull inte varför. För det finns inga ord som förskönar sanningen. Jag har endast tusen förklaringar och de är bara mina. Du tror kanske att du kan hantera min smärta, men jag vet att mina ord skulle bränna hål på alla dina tankar och infektera din syn på mig. Jag föredrar när du är troende, när du tror att jag är vacker och stark rakt igenom. Att jag ljuger känns inte så viktigt. Det är ju för din egen skull, alla lögner är för dig.

Jag har lärt mig att le trovärdigt och bara om du tittar noggrant kan du se att något är fel. Fast du kan bara ana vad det är. För att syra bränner i mina läppar och bly tynger min blick är omöjligt för dig att se. Att jag gråter innan jag ska sova är inget jag vill att du ska veta. Och att det tjuter inuti kan du ändå inte höra.