De satt mest tysta och betraktade. Fnissade ibland. Inga större bekymmer och alla glada och avslappnade. Morgontrött och praktiska göromål, hembakat bröd med makrill på, mjölk och te till och en packad gymnastikpåse till skoldagen, en och annan glad kommentar och lite skoj och lite mysiga kramar av en pojke i sina bästa sju år. Hjälmen på och cykelnyckel och så iväg till en ny skoldag. Mamman häller upp lite kaffe och så sätter resonemanget igång. Allvarliga saker tas upp vid köksbordet om vilken oerhörd press ett vanligt liv kan innehålla. Det är ett bekymmer ständigt ramla mellan stolarna i detta samhälle där man ska vara oerhört frisk för att kunna vara sjuk på riktigt. Men underligt är, det finns alltid den där viljan, den som gör att någonstans klaras problemen ut ett efter ett och gör att saker på tid förbättras. Det där tålamodet är något som borde tillsättas lite överallt, och förmågan att skicka bort stress och krav och bara kunna göra det som är nu. De som lyssnade verkade som om de förstod, mycket bra till och med. Det verkar lossna både här och där och saker och ting rullar åt rätt håll. De som besökte, de gick vidare. Glada och positiva och likaså mamman. Så följer en dag med glädje och mycket skratt och några fler små bekymmer lösta och en dag som varit bra.