En flera dagars spontantskriven dikt om vad, om det där kanske. (hopas typografin klarar sig)
Om allt det här
Aldrig gillat
leka känslokall
tafatt
Den här natten
drömde jag
inte alls
för du har
dödat min
drömlust
för jag kan
inte låta dig
gå helt
ifrån
i mitt hjärta
brinner lågan
som dina ord
släkte
jag är den
sista bonden
och du drottningen
som utan tvekan
offrar mig
vargar ylar
i övergiven
ensamhet
och precis som
de träffas jag
av en kula
jag är chanslös
emot
vid ett sommarslott
minns jag ofta
en vintertäkt
stad som
lever på att
föda kärlek
döda kärlek
i bräkt
vatten
och allt smakar
av första gången
ett grönt täcke
gamla stans dörrar
ekande tomma
gator
och lite
sött så där som
tonårskärleken
gärna gör en
tio år
senare
skulle jag
skriva om det där
som Vladimir
skulle det vara
om sommarängskärlek
där grässtrån
smeker emot kinder
samtidigt som
jag inte vet om
polyamorösitet som
kanske ändå var
sanningen där
men allt krossades
av monogamitetens
traditionella vikt
och nu har jag
förlorat båda
och livet är
uppslitet
och rörigt
man hoppas
alltid även i
kärlek
när byxor skaver
emot för
kärlekens galenskap
oundvikliga mötesplatser
vid Gullmaren
där valen levde
sina sita minuter
brött du min
singularitet
och du
var nog det
sista hoppet
om drömsk
och litteraturlik
tillbedjelse kärlek
för jag kunde
inte erkäna fast
jag förstod
att min kärlek
var ensamrådande
och ändå är
det mest
dig jag inte
kan glöma
klang och
mandola
sångröst
som
smeker en tro
om kärlek
återigen
men allt det
där
var bara
vänskap
från din
sida
när vi rörde
katter mer
än varandra
och nu är
allt om
det här
det där
metaforer om
illusioner
tvåsamheten som
en krossad
Arthurmyt
Keltiska myter
vill
kanske
göra rum för
jag är
som Lancelot
eldbefängd i
lidelse
och som
honom krossar
jag ofta
mig själv och
omgivningen
och iden om
fingrar emot
mjuk hud
lockar som
alltid
en eftertanke
har jag försatt
varje chans till
fingrar längs
mina lår
en trappa
små ord som
för mig antyder
att mitt
intresse
inte är fel
Varje gång jag
ser den där
trapan önskar jag
lämna tiden
bakåt
att jag agerat
om vi hade
en chans
nu lockas
jag ofta
fly det här
landet
till din stad
för kanske äär
färgen associerad
med dig
kärleksröd
när jag inte
riktigt vill
sluta
tänker hopplös
lidande begär
och den där
färggranna växten
representerar
hur du ofta
växer i
mitt hjärta
som inte
minns
besvarad art
av det där
jag åker tunnelbanna
oftast ensam
i stillhet på
röda linjen
Gamla Stan
gröna dörrar
till ett borliga
socialist
traditioners hemvist
slussen
skulle
vara byte
till
barndomen
med
Gröna Linjen
Mariatorget
ett trumsätt
splittrade känslor
Zinkensdamn
avslagna
istårar och
igenimmade glasögon
Hornstull
- om det där
har aldrig varit
vi
min vän
resten av vägen
har inget
med oss att
göra
Ibland hör
man en
sång man gillar
på en gatumusikants
gitarr
men hinner inte
skänka
ett öre
Jag tyckte jag
såg dig
på den här
linjen
med gitarr
och allt
du såg lika
vacker ut som då
skålade du
för Frodo och Bilbo
som alltid?
drömsk gitarr
sa du att
du spelade
nu
spelar du
på latinamerikanst
manér
mina drömmar
över dig
tydligen saknar
mitt undermedvetna
när du viskar
"tesoro" i
mitt öra
visste jag
var du bor nu
skulle jag
åka till
din gränd
sitta under
ditt fönster
förhoppningen
om en skymt
av dig
skriva
dikter och
berättelser
fyllda av
min åtrå
på
Södra Station
kan inte
slita blicken
de har förelagts mig
komplimera dig
för dina skor
men det är
ditt ansikte jag
inte kan
slita blicken
ifrån när
jag ser
allt det här
i en röra
det där ansiktsfotot
är mitt ända
spår av
hur du ser ut
nu för tiden
men av någon
anledning
vill jag inte
sluta tänka på
hur bilden
säger mer
än tusen ord
och skulle du
fråga mig
är du vackrare
nu
på bilden
en då
att
samtala
var att
leva
på nytt
vi lätt
ord
röra
vid våra liv
ska jag
prata om
årstiderna
beskrivs de
som kärleks
strålar