Och det tar så förbannat hårt då jag bestämmer mig för att avveckla det som varit. Tre år. Visserligen ett stundom ganska friskt hattande kors och tvärs med känslor och yttringar. Men när det varit upp har det varit en sagolik orkan av pirr, spänning, åtrå, hemlighetsmakeri, glädje, lust, lek och gemenskap. Och det är kanske så att det som nu genomgås är en längre "dipp" än någonsin men den här gången orkar jag inte vänta. Jag hade tagit mig ur det som var. Märkte att hon blev ledsen och sårad. Så jag låtsades vara tillbaka. Men känslan for i mig på riktigt och jag upptäckte då att hon var borta, mer borta än någonsin. Var är vi nu? Jag menar vi, var är viet?

I själva verket är det väl inte just dig jag kommer sakna. Utan snarare vetskapen om att någon finns. Någon som lurar i vassen och hugger när jag vill. Det där lyxiga, bekväma att någon dansar då man visslar. Nu är det strävsamt. Jag ser ju att det inte är över för dig. Och jag märker ju att dina händer gärna rör vid mig, dröjer sig kvar precis så länge som accepteras av omgivningen men jag märker att dina läppar tystnat och dina ögon ser jag inte mer in i. Du har stängt igen. Rädd? Förmodligen.

Men nu har bestämt mig för att avsluta. Trots att hon försäkrade sig om att jag inte "gjort slut" sist vi sågs. Jag påminde henne då om att hon själv gjort just det veckan innan. Fast det lyssnade hon inte på, istället fångade hon min hand och drog sina fingrar genom min handflata...