I natt sprang jag,
genom glasväggen

genom vattnet

in i ditt hjärta,
som var

ett mörkt, mörkt rum,

med ekon från en verklighet utanför,
alla som tittar in på dig,

men som du aldrig låter se

den tundra som är du,
det iskalla landskapet som finns inom dig,
din brist på sorg

aldrig sörjer du vem du är

det är inte säkert att du låter någon älska dig,
det är inte säkert att du saknar den kärlek du kan få,
du vill inte ha något för att uppfylla någons förväntningar

inte ens dina egna





och jag drömde att jag krossade glaset,

först mitt eget,
sedan ditt



och jag kom in i din värld,
jag tilläts stå där

och jag kände din närvaro, över min axel,
din kalla vänlighet,
som mer är en brist på fördömmande

som på intet vis är naken,
men

som låter mig vara naken, utan att se mig,
utan att ingnorera mig

i detta blåa vaacum var jag
så nära dig men ändå långt borta


och jag vaknar till en värld som inte vet
något om din påverkan på mig