tiden har gått i kras för allt nytt smakar redan unket

diamanterna i skålen är täckta med gammalt skräp

och utanför mitt fönster går den stressade damen förbi



jag börjar lära känna mig själv efter årtionden i träda

det har kostat både tid och ork, så långa perioder är borta

jag sitter själv på min balkong och ser höstlöven blåsa förbi



jag är fångad mellan skam/skuld och driften att bli hel

och under tiden har jag låtit mig transporterats omkring

långsamt förvandlas jag till mannen jag sett i ögonvrån