Trasas sönder av allt som drar inuti.

Osäkerhet.

Känns som att jag bygger ett hus på sumpmark.. Hoppas på att det ska stå stadigt men anar att jag kommer tvingas se det sjunka ner i dyn.

Varje investerad känsla försvinna ner i träsket.
Varje tänkt tanke smutsas ner av mitt förflutna.

Rycks ständigt bakåt, tillbaka dit.
Dras mot det som gör ont som en känslomässig sadist.

Glömmer bort att njuta av det fina för att jag är så upptagen med att slicka öppna variga sår som inte läkt färdigt.



Om en fågel prövar sina vingar innan den är redo att flyga kommer den att falla nedåt mot en säker död.
I mitt fall en säker krasch ned mot avgrunden av ensamhet.


Vet inte om jag är redo att ge dig allt det jag vill ge dig.
Vet inte om jag vågar släppa allt och följa känslan.

Osäker och rädd
-
alltid.