”Herrn, om ni tittar mer åt mitt håll här tack.” Den inhyrde målaren som var där för att måla av det blivande brudparet böjde sig åter igen ner över sin stora duk. Rummet de tre människorna befann sig i var litet och trångt och på grund av avsaknaden av luftkonditionering luktade det nu även starkt av alla de olika kemikalier som användes i konstnärens färger. En liten hund dåsade vid deras fötter men på den färdiga

Herren, som snart skulle vara en gift man, såg bistert nöjd ut – liksom det förväntades av honom när han skulle posera inför sitt porträtt.

Hon ville inte. Det här var inte hennes val. Hennes far hade sagt att mannen, som nu stod här framför henne med ett litet leende och blicken riktad mot målaren i andra änden rummet, skulle bli en god make. Rättvis och snäll men framförallt rik. Hon skulle aldrig behöva gå hungrig eller oroa sig för vad hon skulle sätta på kroppen.

Och hennes far behövde förbindelsen. En fine herren framför henne hade gott ryckte och mäktiga vänner. Och pengar. Allt handlade om pengar. Det blivande paret hade inte träffats mer än under ett par flyktiga minuter under en stökig fest i ett fullsatt hus tidigare. De hade träffats under en av stadens finare damers balkväll och han hade genast blivit tagen av hennes unga skönhet. När han bjudit upp henne hade hon sagt ja och innan kvällen var över hade en dans blivit två, sedan tre och fyra.

Han – en man som redan nått en ålder av 37 år och hunnit med en hel del i sitt liv, bl.a. en avliden hustru – hade fallit för den unga flickans skönhet och glas.
Hon – en nykomling på det finare sällskapslivets arena och ännu inte helt torr bakom öronen – hade charmats av mannens komplimanger och därför, med en svag rodnad på kinderna, tackat ja till den där första dansen.

Mannen, som var så tagen och drömde om den unga flickans ljuva ansikte sökte sig till hennes far för att förhandla om hans dotters fagra hand. Flickans far insåg genast sina egna möjligheter i den här chansen och likt en affärsuppgörelse diskuterade de båda männen den intet ont anande flickans framtid. Efteråt skakade de hand och den nu blivande brudgummen gick hem till sig medan fadern kallade till sig sin dotter för att informera om det kommande bröllopet.

Så nu stod hon här, och smålog så som det förväntades av henne, i ett rum tillsammans med en målare och sin blivande man. En man hon inte visst något om och som var mer än dubbelt så gammal som henne. Honom skulle hon nu lära sig att älska och föda fram fina söner åt. Det var med honom hon skulle spendera resten av sitt liv tillsammans med. En främling.

Det viskades om att hans förra hustru dog under väldigt märkliga omständigheter straks efter det att paret fått veta att hon inte kunde få barn. Hade mannen framför henne blivit rasande över det faktum att han inte skulle kunna få några arvingar med denna andra kvinna och därför smidigt gjort sig av med henne? Vad var denne man egentligen kapabel till? Skulle han kanske slå henne när hon inte uppfyllde alla hans förväntningar eller nöja sig med att skrika som hennes far gjorde? Och vad i helan himlens namn skulle det sen bli av henne när han hade fått det han var ute efter och hon ej längre var ung och vacker längre? När huset var fyllt med starka och dugliga arvingar och hennes yttre glas börjat falna. Skulle han kanske kasta bort henne som det viskades om att han gjort med sin förra fru? Eller var ryktena osanna och mannen trotts allt god?

”Ursäkta mig, men skulle du kunna titta lite mer åt vänster så där ja, tack så mycket frun” konstnären avbröt bruden i sina dystra tankar och tvingade henne tillbaka till rummet de befann sig i. Nu var inte en tid för dystra tankar, nu skulle hon le och snart skulle hon vara en lycklig brud. Dysterheten fick komma med ensamheten senare.