I

En ö reser sig sakta ur havet. Vad skall den bli? Vågorna väntar med spänning på att få slå in över dess stränder.

Det är smärtsamt att bli en ö. Solen bränner dess ansikte och sveder det magra, vassa gräset. Vinden pinar de kala klipporna och river upp de jämna, glittrande sanddynerna.

---

II

Ön känner inte själv sitt obrytbara inre. Men väl det yttre - det som är mitt och ändå inte mitt:
Fåglarna; vårens och sommarens tillfälliga gäster, och det drömmande vågskvalpet som alltid omger oss...

III

---
Och alla förbinds de av det underbara havet.
Havet... som språket - vågsvall ovanpå och strömmar undertill...