Verkligheten har ett sätt
att trava upp sig
– eller snarare, vi som rör oss
bland det som kan röras
släpper kontrollen –
som drivor av dokument
– runt en överfylld papperskorg –
spridda över hela golvet.

Diskbänken blänger,
Intorkad, svullen
med ett omslutet öga
omgivet av potatisskal,
tomma emballage,
bananskal och intorkad deg,
grötkastrullen,
rester av gårdagens middag,
intorkad.

Det doftar jazz och bilder,
tänker på stegen, på oxen,
på avklingandet,
det söndrande ekot
som likt en kometsvans
följer absolut nu,
det doftar vispar över skinn,
en väntad vind, genomblåst
med ljuv musik.

När kvällen slutligen kantrar
finns jag ändå där,
i uttrycket, i beskrivningen,
i det som slutligen
blir just det.