Snö som gnistrar i grenarna
när solens strålar träffar dem i kaskader
tystnaden som talar till mig,
och vägleder mig genom skogen
till det frusna vattnet på det förut öppna havet.
jag står här och betraktar den skönhet som
bara kan visa sig vid dessa få tillfällen,
och tankarna vandrar iväg bakåt i tiden,
till när jag var barn och fick följa med min pappa
han bar på den stora tunga ispiken
och jag på pimpelspöna och kaffeväskan...

Sen gick vi ut på den ibland helblanka isen
och pappa högg upp två hål, ett till oss var
och sen satt vi oss på en liten bärbar stol som
egentligen var för jakt, och bara njöt av den vackra dagen.
Vi skojade och skrattade drack hett kaffe utan mjölk,
fick en o annan fisk till vår middag senare på dagen.
Idag förstår jag hur viktiga dessa dagar var för oss båda,
och jag längtar efter dem av hela mitt hjärta och hela min själ
och önskar att jag fått behålla dig lite längre här på jorden!
Men i mitt hjärta och sinne kommer du alltid att finnas
och alla fina saker vi fick uppleva tillsammans.