Jag kastar mina ben när de
inte längre vill lyda min vilja
Deras rastlösa natur
lockar mig inte längre
Och jag eldar upp mitt hus
när det inte längre vill mig väl
Fönstrens arroganta blickar
faller mig inte längre i smaken

Jag vill tämja vägen med min blick
men jag vet inte vart den går
när den försvinner under himlens
oförstående röst

Det suckar en sorgsen snöstorm
där sparvarna lekte i höstrodnaden
den sörjer för att den aldrig skådat
öknens bleka vågor

Du vävde din röst i vinden
när du berättade om din tvekan
Och du visste ingenting om tiden
när du kastade ifrån dig stegen
som blev ett med den längtande
asfaltens trofasta gång