Ditt liv kom likt den största dikten skriven
ej ville vara riktigt vacker nog,
ej skulle skönjas lika rikt fullbliven
som lyckan längs den läpplyrik du log.

Naturens skönhet tycktes överdriven
hos hav och mark, i skyopal och skog,
för fågelsång, dess doftessens, och liven
for blekt där dina färgers drag framdrog.

Och andefattigt steg en sol i östan
och djupt därunder fjäril, fjärd och duva
men sken ikapp med hennes höjd att tvina.

För föga fanns där samma synsförtröstan
och aldrig samma mästerverkens ljuva
som fött din fägring, bästa Katarina...


...hon höll mitt fall, min egen Lydia Stille,
som tände kammarspelets stearin
och lände ändens blodeländesvin
att vilja allt, ja allt hon inte ville.

Hon blev mig stor, i tro förblev den lille
min blick, som brann i sinnlös paraffin,
men fann i sanningsgrin att fantasin
förbannats blott att vara blåögd kille.

Det är väl inte mannens lott att drömma
om mer än någonting mest sexuellt
men aldrig drömde jag så vackert innan.

Jag drömmer än, för jag kan inte glömma
det drag min anda fann så speciellt -
att Du är konstavbilden stöpt till kvinnan..