Tillräckligt ljust i lägenheten. Louise hyr den i andra hand så länge tills hon vet hur allt blir.

Hennes rum är harmoniska med ljusinsläpp och mjuka färger, lindblomsgröna kuddar, blå bokpärmar i bokhyllan längs med väggen, en beige soffa. Asketiskt inrätt. Ett kapell utan besvärjande böner. Inga suggestiva önskningar. Hymnen som endast är obesvarade anrop till något som vi inte ser, liksom poesins ändamålsenlighet med orden över de sinnliga gränserna mot det översinnliga. Det som Hans Ruin benämner som det inte givna, inte existerande, som övergår vårt förstånd mot vår föreställningsvärld att se ursprung och bakgrund till vår tillvaro. Transcendensen, poesins sanning om varat som är. Sant är aspekter av existensen och tillvaron. Falskt är villfarelser, utelämnande och frånvändhet.
Men det man har sett ser man och det stämmer.
Hur livet också kan upplevas som ett mysterium.
Nå, klart att det har funnits någonting mänskligt och osynligt någonstans i dagar för många år sedan. Louise räds för mannen i en beige kappa. Han som dök upp överallt i sta'n och på ett café. Han såg ut som om han hade haft sovmorgon. Louise sa det, men han blev sur och vände tvärt mot Stadsparken.
Pelargonerna har överlevt sommaren, medan de bruna löven och de lätt intorkade blommorna har beskurits. Louise gör ingenting speciellt utan minns tillbaka på sin syslöjd, som kräver finmotorik. Hon hade en femma i betyg. Hon virkade morgontofflor, stickade en ylletröja med romber, sydde ett lapptäcke i smårutor med olika mönster. Överkast med vadd och ett vitt lakan sydde hon ihop. Sedan fick det ligga på sängen under dagen. För henne är det ändå viktigt att leva i nuet. Sy och sticka är inte så roligt, men som pensionär kan hon tänka sig att sy igen.
En vän av ordning och reda är hon. Bäddad säng, vitt och blått, purpur, några småfåglar, tur att de inte kvittrar för kattens skull, men han gillar skogsträden, bäcken och sjön nedanför berget.
Ledsamt att inte förstå att folk är olika och inte lika mottagliga för dösnack. Med tiden kan bägaren rinna över, om man inte talar om för en myndighet, om någon i periferin har gjort något allvarligt, en förseelse av något slag kan drabba i stunden, men också skapa mental stress, om man blir påmind av någon som inte vet vad respekt och revir vill innebära. Louise lever sig in en stund i hur andra skulle kunna tänka, som hon själv också gör:
>>Du själv då Louise. Det är ju du som ältar?! Det är ingen annan än du som tänker på brottet. Alla struntar i det och kanske vill att du också ska göra det.>>

Louise, du har fiender. Det finns folk som inte tycker om dig och som gör ned dig.

Därför fortsätter hon en stund då och då, ändå...

Så, vem är nu denne någon? I princip vem som helst, trots fynden. Snillrik och lömsk såklart.

Kristen, bärsärkagång, knölpåkar, hon ser en runa, ett stenkors, som har rests. En stad i fjärran, kanske Falköping. Louise bula är fysisk, ett blåmärke, ingen blånad, för då hade hon varit transcendent, vilket hon inte är, men var en gång, uppe i det blå för att komma över skärselden. Louise - en häxa blir bränd på bål.
En annan tid, sagor.

Tusen och en natt. Jag roar inte, tänker hon.

Om hon skulle träda ur Svenska Kyrkan, bli en hedning med äkta etik och göra som man bör och vill eller om hon skulle konvertera till katolicismen, eftersom det tilltalar henne med dogmer och tillhörighet med riter. Livet har skilda nivåer och någon nivå måste det väl vara. Louise är ingen romantiker och ser gärna skillnad, att saker och ting förblir separerade, och tingen inte flyter ihop hur som helst. Fenomen är någonting annat, såsom saker och ting låter sig ses, att de visar sig konkret, att de blir sedda, då de uppenbaras. För en filosof stannar man där och gör sig en världsbild kring sin existens och tillvaro. Minnena, ett gammalt tjänstefel, en bula för att hon inte håller med, eftersom hon sa något tokigt en gång som inte stämde, en replik från någon film. Sedan ett strövtåg, en karavan, ett tutande och ett sjöslag. Nå, om man ska ha något positivt att säga om ens lidande så skulle hon vara en guldgruva för en författare.

Lätt att bli vilse i pannan. Minns Caligulas träkäpp och sjöslaget, hennes stora fötter, då redan flickan var lång, och att hon egentligen inte vill trampa någon på tårna, även om hon själv har blivit allvarligt nertrampad av en vildsvinshjord.
Det känns bara som om någon vill sätta åt henne.
>>Muckar du?>> frågar hon.


Nå, skulle det straffa sig i längden att inte längre vara kyrkomedlem? Skulle kanske någon komma efter henne och bli hennes lömska bödel...En präst som inte läser Bibeln, men gärna säger prosit till blaskor, när han sitter på sitt utedass.

Så elakt egentligen! Den där prästen var bra för övrigt. Ordnade med fantastiskt roliga läger och skidåkning samt gemensamma rum för lek och scen.