Förlåt mig systrar, att jag syndat,
men döm mig blott, om ni begrep
att varje dag jag skytt har skyndat
ut i änden av ett rep,
för allt jag inte gjort men borde
det följde mig på färden feg
och allt jag inte tordes gjorde
jag i broderkedjans steg.

Det är ett födslofel, att strida
med fummelfingrar, för en fred,
fast blott det liv, som lärt mig lida
för dessa darrningshänder gled,
säg vet ni, systrar, hur man känner
när ens liv har gått till spill?
När bödelns brödrahänder bränner
fast bröder blott fått vad jag vill,
sånt blir panik när man är äldre
och snart ska dö, men aldrig levt,
då ler man ej, men syndar hellre
och skyndar kedjesteget skevt.

Men vet, snart usel ruskropp korsar
essensens gräns av tiden täckt
och förd till gångens grus nedforsar
mitt ögas sår till spårsursäkt;
det är besinningslöst, det livet,
som aldrig gett, men tar och tar,
ja tar det stoff, som ej är givet
men ändå är det allt jag har,
som lånat var min enda gåva
där tom min bröstkorg sammanstötts,
nu är jag trött, nu vill jag sova
fast hjärnan gjort det sen den fötts,
och sjunker ej till sömn min själ
så tas den sen väl likaväl.