stod alltid där vid kanten
bleknade bort
i en sömnig stad
frös

asfaltsblommor tog över
som aldrig vissnade
utan blev till skuggor
som dödar

under lågan fanns ingen kontrast
ingen passion
bara olyckskorpar
som slingrade sig likt ormar

väntade hela livet på något
som aldrig kom
allt gick för fort
ingen såg

tiden brann
år efter år
stod i brandgula lågor
som förvandlade själen till sot

allt var en förvriden oas
av gårdagens nertrampade gata
ville aldrig mer tillbaks

lampor som blinkade
i dystra rum
gav kalla kårar
för musiken hade sedan länge tystnat

fanns inga löften om vacker poesi
allt blev försent
för att ta plats

sommarens värme drev iväg
gjorde allt kyligt
där borta vid kanten
som en illusion av verkligheten

en spegelvänd skugga möttes
av det som en gång var
ett sprucket löfte

om kärlek