Jag är handen som höjer hammaren
mot spjälsängens vita stängsel,
och skrattet i dödsstundskammaren
som ekar i nattens ängsel,
däremellan är jag cellen
som öppnas mot vemodsvärld
och kvädet att kväva kvällen
och följa på dagars färd.

Jag är kräket som krattat manegen
för vildvuxnas fula fångbest,
och fliset som timrar kortegen
från spjälsängens vita spångrest,
och eggen där blodkärl ekar
om hon som du ej var värd
i ebbande flodkärlekar
som följer dig på din färd.

Men förutan mig kan du ej leva
i skamsammanhangen här
för utanför skrymslets skreva
vet du ej vilka vi är.
Jag skall följa till grav från vagga
i ditt blod som ett modersarv
och innästlad nerver nagga
i lycktrådens skurna skarv.