En novell som jag satt och skrev på tåget idag. Slutet kom jag i stort sett på först, sedan var det bara att försöka sig på att fylla ut resten med detaljer. Inte för många detaljer dock, novellen fick bara bli lagom lång.

Onsdag den 30 Januari 2008

Run away train

Ett tåg som i vanliga fall kommer och går helt enligt tidtabellen, har plötsligt förvandlats till ett odjur, ett monster på hjul. Vi är inte riktigt där än, men snart nog, giv därför noga akt på händelseutvecklingen. Passagerarna anar som tur är ännu ingenting. Men tåget har i alla fall ökat farten något och inom en snar framtid kommer det att susa fram utan hejd. Man får förmoda att det kommer att bli en chock för tågmästaren och personalen på ställverket. Vem vet hur detta skall komma att sluta. Nu efter en mindre evighet verkar det som att några av passagerarna kastar oroliga blickar på varandra. Går tåget inte aningen för fort? Spänningen stiger en smula. Men de som skall av strax gör sig ändå i ordning och väntar lugnt på att tåget skall börja sakta in. Stationen närmar sig. Det står folk på perrongen som skall möta avstigande eller själva äntra tåget för att påbörja sina egna resor. Tåget förefaller att sakta in något. Men det kan vara som det tycks bara, för att det är vad folk förväntar sig att det skall göra. Där kommer äntligen stationen inom synhåll. Det tycks gå som en susning genom av förväntan genom tågsättet. Men tåget stannar inte. Nu är tåget i jämnhöjd med stationen. Ett andetag eller två av feberaktig spänning och så är tåget förbi. Nu uppstår en viss oro, med det är för tidigt att börja ängslas på allvar. Kanske är det ett snabbtåg som käckt rusar fram i skymningen och bara gör anhalt vid stora och mer betydande stationer?
Det kommer en tunnel. Först är allting svart i tåget, men så tänds belysningen och alla som satt och hade något för ögonen och för händer, som att exempelvis sitta och inta middagen i restaurangvagnen, kan tryggt fortsätta att pyssla, läsa tidningen och se till barn. En bok som en helt ung man sitter och läser i har titeln ’Historiens största katastrofer’, på framsidan syns bilder på fartyg som förlist, flygplan som har störtar och jordbävningar som har störtat stora städer i fördärvet, stora bränder som härjat och liknande. Väl så intressant läsning på resor och härlig att fördjupa sig i så att verkligheten en själv befinner sig i inte längre känns lika spännande eller farlig. Tåget far ut ur tunneln igen och in i en svag kurva. Visst har det väl ökat farten igen en smula nu? Tåget går in i en stigning och inte verkar det minska farten heller. En ny tunnel, denna något längre än den förra. Men trots att tåget är långt, fullt med folk och går så fort så hörs det knappt något alls av muller eller ljud när tåget passerar skenskarvarna. Det är tydligen ett väldigt modernt tåg med god fjädring och isolerat. Passagerarna som ofta känner sig väldigt trygga känner alltmer hur spänningen börjar ta på nerverna. Ingenting har meddelats i högtalarsystemet och konduktören säger heller ingenting. Det är som om tågpersonalen är stum. Märker de då inte att detta tåg är på väg mot en ohejdbar katastrof?
-Robert! Det är mat nu. Kommer du?
-Snälla Eva-Britt. Jag har ett run away train att ta hand om. Det rusar fram med en väldig fart och fortare går det. Ingenting verkar kunna stoppa det. Det står för mycket på spel för att bara ignorera det.
-Har du försökt med att slå ifrån transformatorn?





Söndag den 27 Januari 2008

Likt doften av bränd saffran

jaget kysser ödesdigert
bolmört, krusmynta samt ackvileja
men blir sedd av skogsalfer
varpå tårar av dagg
väter nattens kinder




En viss herr Bjarne Nordbö och jag i en tänkt och närapå helt sann ordväxling.

Lördag den 26 Januari 2008

Klubben för inbördes beundran hade semester så vi fick nöja oss med varandra.

Poeter emellan.
Bjarne
-Det känns bara roligt att du läser mig
så det får du gärna göra.
Lodjuret
-Jovisst, men att läsa dig mer
än då och då kan aldrig bli en vana,
som du skriver måste jag återkomma
med vissa mellanrum,
eftersom det skulle kännas för mycket annars...
...som att äta hela påsen med jordnötter
på en dag, när jag kan få den att räcka längre
genom att äta då och då,
samt att då kunna njuta
som om var gång vore den första.




Men i rymden finns det fler stjärnor än en människa kan räkna

Lördag den 26 Januari 2008

Något helt ogebripligt?

-Kneel, for me Armstrong!
-What? Neil? For you?
For you it is m i s t e r Armstrong.




Torsdag den 24 Januari 2008

Att bara gråta i förskott

att tänka litet
på döden varje
dag känns mer

aktuellt än att
bara gråta i
förskott för det

oundvikliga, allting har
ett slut, det
är bara alltför

svårt att acceptera
för en vanlig
dödlig o människa





Torsdag den 24 Januari 2008

Du har väl hört knäppgöken gala?

Det är inte bra att bara
se grässtråna i vitögat

litet färsk asfalt i knänas
uppskrapade sår har ingen dött av

lägg cykeln lågt i kurvorna och
låt hjälmen bli hemma

då har en chans sen
bli ett med naturen




ursprungligen en kommentar på en annans text det var alltså \'konstigakatter\' som inspirerade

Torsdag den 24 Januari 2008

Spegelbilder

Jag tror att alla
som kan tänka tänker,
men kanske mera på sig
o inte så mye på andra

det är lättare
sig sig själv i spegeln
än att gå bakom
o sig dig stå där

eftersom det krävs
att någon står bakom
för att jag som speglar mig
skall se att jag finns




färden utför bromsas med stärkt självförtroende, optimism o tillförsikt

Måndag den 21 Januari 2008

Många människor är missbrukare...

...eftersom alla missbruk
har samma rot

ett hål i själen som bara växer
ju mer av tröst du stoppar in i det





Måndag den 21 Januari 2008

Pyskologiskt

Så länge jag
bara har kontroll
över situationen så

känner jag att
det är fullkomligt
ofarligt att göra

bort mig -fullständigt-
jag gör ju
isåfall bara vad

många andra redan
gjort före mig
och att gå

i andras fotspår
är ju bara
en av människans

möjligheter till förståelse
av sitt eget
jag, ego, själv




Lördag den 19 Januari 2008

Tid är pengar

På min väg in i banken för att göra några överföringar och ta ut en summa pengar, fick jag som i förbigående höra någon säga att tid är pengar. Eftersom det skulle ta ett tag innan det var dags för mig att gå till tandläkaren, passade jag på att gå och äta lunch. Jag valde en kinesrestaurang och beställde in fyra små rätter och ett glas mjölk. Medan jag var inne på banken fick jag en idé vilkens första del jag genast satte i verket genom att växla till mig fyrtio femkronor. En del av dem var blanka av att vara nytillverkade, åter andra skiftade som i olika grå och blanka nyanser som efter en tids slitage. När jag ätit tre av rätterna slog det mig att jag ännu inte tagit av riset. Så efter att ha lagt upp halva innehållet ur skålen som serverades mig samtidigt med maten, tog jag en del droppar kinesisk soja över riset. Lustig nog smakade just denna sort mest som sirap, sådan som används till exempelvis brödbak. Detta med att ha soja på riset och med just denna sirapssmak gjorde att jag tvekade att äta av den fjärde rätten som bestod av tre friterade klot fläskfilé. Medan jag väntade med att fatta beslut om dessa tog jag mig för med att ömsom peta tänderna och ömsom ta klunkar med mjölk. Medan det för andra är vanligt att skölja ned var och varannan tugga så brukar jag antingen dricka drycken en stund innan maten kommer på bordet eller göra som jag nu gjorde, ta för mig av drycken i små klunkar och på det viset i någon mån skona magen. Därför tog det mig också cirka tjugo minuter att helt dricka ur och det var ändå ett litet glas jag drack ur, cirka 35 cl. När jag betalat maten och gått ut ur krogen kom jag ut på en mer livligt trafikerad gata än den jag lämnade när jag gick in. Lunchtiden var med andra ord i full gång och folk som skulle ta sig en bit ute eller bara passade på att göra sina ärenden var allesammans i full färd med att som i en myrstack dra sina strån hit och dit i vimlet av bilar, cyklar, mopeder, mc och fotgängare.
Själv drog jag mig bort mot vattnet och de olika broarna som löpte över detta vatten. Jag kom fram till en plats där det ledde trappor ned till vattnet och det gick att tryggt stå eller gå längs en sorts kort esplanad med god utsikt över hundratals meter av vatten till en bredd av kanske något mindre än hundra meter. Från trappan och den plana yta jag stod på vidgade sig öppningen ut mot vattnet så att bredden till slut blev nästan lika stor som vattnet bredde ut sig rakt fram. Vattnet låg absolut inte spegelblankt, men det var inga större vågor att tala om heller, utom när någon båt passerade. Det såg ut som lugna dyningar denna vackert soliga vårdag. Att jag hörde föga av ljud omkring mig berodde främst på att jag har kraftigt ljuddämpande lurar på mig när jag åker in till staden. När jag så lugnt och sansat stått och betraktat sceneriet framför mig någon stund, satte jag mig på huk med en liten påse av tyg som jag lät sjunka ned på trappstenen vid min sida.
Sedan tog jag upp en femkrona ur påsen och såg på den. Årtalet var 1987 och slanten var väl så sliten. Just som jag gjorde mig beredd för förlustelsen kom det förbi några tjejsare i yngre tonåren som sjöng någon sorts refräng till en slagdänga. Först kunde jag inte placera vad det var, men allt eftersom de kom närmare hördes deras röster alltmer tydligt. ...August och Lotta, August och Lotta, August och Lotta... lät det hela tiden om dem och de sjöng svängande så att uttalet hela tiden förändrades och sedan tog de som om ramsan igen och igen tills det lät som ett stilla sorl för att så försvinna helt.
På nytt ställde jag mig halvt ståendes på huk i vad jag inbillade mig var den bästa av poser för att börja. Så kastade jag iväg myntet ut över vattnet med en knyck på handleden och en båge av armens ledd. En, två, tre, fyra... elva hopp och så försvann myntet med ett ohörbart litet plaskande i det blå djupet långt där ute. Genast sökte jag likt bowlaren kopiera det lyckade kastet men då åtstadkom myntet bara fyra små hopp. Även de följande sju mynten kastade jag nu på en mängd olika sätt med armen hela tiden i olika lägen och med olika knyck med handen. Försökte även hålla i mynten på olika sätt i handen. Men det var till ingen nytta, så jag vilade mig en stund och såg istället på de håvfiskare som mest är till för turisterna men som samtidigt faktiskt lyckas få någon fångst varje gång de var ute i sina praktiska gamla båtar och enorma håvar som det då och då sänkte ned i vattnet för att få fisk i. Nu var tiden plötsligt dyrbar för mig. Jag hade inte längre tid att stå här och kasta bort pengar. Åter igen tyckte jag mig höra rösten från banken. Tid är pengar. Jag bestämde mig för att tolv kast till skulle jag nog ändå hinna med.
Jag försökte vara så avslappnad jag kunde tills sista ögonblicket och sedan slappna av igen och jag fick faktiskt till en tre fyra ganske duktiga kast, med en nia, två åttor och en elva igen, precis som första kastet för dagen.
Nu hade jag bara tretton minuter på mig för att hinna fram till porten och upp för de tre långa trapporna till den låsta dörrern med ringknapp i. När jag så tryckt på knappen ett par gånger dök det upp en kvinna i dörren. Jag talade om mitt ärende och hon såg på mig på ett litet lustigt plirande sätt. Jag fick så veta att tandläkaren hade dött samma dag i en trafikolycka och att hon inte hunnit skaffa sig en ersättare på grund av tidsbrist. Så det var bara att gå och skaffa sig en ny tandläkare med allt vad det innebar. Luften gick ur mig alldeles, som en sådan där ballong man blåser upp på kalas och sedan bara släpper iväg med en sorts muntert pruttande ljud och såg efter vart den tog vägen på sin flygtur runt i rummet.




Eller bara, konsten att vara kryptisk.

Lördag den 19 Januari 2008

Något litet om frihet IV.

Frihet är förstås envars föreställning om vad som fritt är, emedan det är tämligen klart att få saker ha med frihet att göra. Det sägs att kärleken är både fri och gratis. Men det är en sanning med modifikation. Det hänger ju rätt mycket på av en känner kärlek till och om det står till ens förfogande att någorlunda ägna sig åt att umgås med i tid och otid. Om ens kärlek blott är förälskelse så blir det möjligen lättare att ha tillgängligt och kanske blir det inte så kostsamt heller att ägna sig åt sin passion. Men när det kommer till kärlek så brukar det börjar kosta något litet eller stort ganska så omgående. Om det är frihet att punga ut när en väntat sig att den friheten skall vara någorlunda gratis, då är det lätt att förväntan övergår i besvikelse.
Det kan kännas fritt och billigt att ta en promenad, men det är beroende av var och när promenaden tas. Om i solskenet och ett mindre sällskap om kanske en tio personer, kan det gälla ganska bra eftersom få rånare visa sig på platser där tilltänkta offer röra sig i stim med en myckenhet av frihet runt omkring sig. Om det tilltänkta offret däremot är ensam på promenad eller i en hop av okända, då kommer friheten kanske strax på skam och då kanske den dessutom blir tämligen kostsam. Om föremålet för ens kärlek är en medmänniska, kanske en vän eller i alla fall tilltänkt vän, så är det högt osäkert vari frihet föreligger.
Om det är en vän jag vill känna betydligt närmare än vad som är vanligt vänner emellan så kan det plötsligt börja kosta både svett, tårar och betalningsmedel. Om detta sedan kan mätas i olika grad av frihet, det måste få stå en smula på framtiden att bedöma. Omdömet är inte alltid det som är fritt från fördomar, vilket betyder att när någon tid har förflutit det möjligen blir lättare att fälla någon sorts belyst insiktfullhet till kommentar om detta.
Med frihet brukar nog menas, att individen är fri att röra sig i de tre dimensionerna, tala och tänka fritt samt att ta sig friheten att göra av med betalningsmedel i större eller mindre mängd. Oftast beroende på vilka medel individen ifråga ha till förfogande. Fri att välja är också det en frihet som är på modet att tala om i tid och otid. Friheten att välja är nog den som är mest ifrågasatt och samtidigt ofta nog framförd som någonting pålitligt och något som så att säga gör upplevelsen av det egna valet så mycket mera njutbart. Friheten att välja läkare kan bero dels på plånbokens storlek (se även gärna kapitlet om kärleken till nästan, nästan) samt villigheten att avstå från likvida medel, i Frankrike på den gamla goda tiden då de tre musketörerna skulle ha levat om boken varit verklighet, en del av valutan populärt nämndes som pistoler.
Friheten att välja exempelvis läkare brukar begränsas icke blott av ett fett bankkonto. Det kan även vara beroende av hur många patienter den läkare har som jag själv velat ha som min. Fast å andra sidan finns det ofta en märklig logik även i detta hänseende. Friheten att gå omkring i solen under bar himmel kan begränsas av andras vilja. En vän, en eller flera fridstörare, regn eller annan nederbörd. Skolgång eller arbete kan även dessa saker inverka negativt på personens frihet. Så finns det ju plikter som familj, släkt och vänner, krig eller bara framkomlighetstrassel.
Den frihet som jag själv ofta begagnar mig av är exempelvis väntan. I de stunder då jag väntar på något som ännu inte infunnit sig, återstår det att utnyttja tiden och den möjliga frihet som inte alltid begränsas så mye av yttre omständigheter. Väntan innebär att jag kan tillåta mig att drömma, det kallas för att dagdrömma, en sorts frihet som bara begränsas av ens egen fantasi. När bussen eller vänner anländer tar den friheten plötsligt slut. Om det är ett välkommet avbrott tvista de lärde om. Även de som inte gick ut skolan med något under till slutbetyg kan tryggt använda sig av sin fantasi utan att det begränsas eller kostar allt för mye. Jag ber att få återkomma till detta högeligen intressanta ämne. Men för ögonblicket måste jag dessvärre vila något, till förfång för en möjlig läsare, men så mycket mer av nöd för mig.





Lördag den 19 Januari 2008

Var ligger Göteborg?

Som jag hörde
det stod staden
för en sorts

somrigt kalas så
det borde inte
rimligen ligga någonstans

alls, till och
med på kartan
står det ståtligt

med fet stil
Göteborg på det
där kolorerade papperet




Lördag den 19 Januari 2008

Vem vill du utse till din bödel? Till vilket brott?

Att inte riktigt räknas
är blott ett av alla möjliga handikapp
som utgör grunden
för folks vilja att ibland förinta
sina medmänniskor

vem vet väl vad som utgör
eller räknas som ett brott
eller bara handikapp i morgon?

Att inte ha en perfekt
symmetrisk kropp?

Att någon krockat ens bil
när en själv sov?

Att ha försummat gå på
övergångsställets vita streck?

Att ha försummat att röka
vid spisfläkten, en rök som sedan
sprider sig till alla andra kök
i flerfamiljshuset i samma port?

Vad skall du försumma att göra idag
vilket naturligt nog skall räknas
som ett brott imorgon
med sedvanlig retro aktivitet?




Lördag den 19 Januari 2008

Variant på ett tema IV

Jag hittade en lapp
i tunnelbanan på vars vita
bakgrund ord stod tryckta

(Sitt medan du är ung
så du orkar stå
när du blitt gammal)

vilka absolut underbara ord
som sammet smekte de
mitt av stål klädda hjärta




Att riterna fyller mig med ensamhet redan innan du hunnit avlägsna dig, bara det är en ritual i sig

Lördag den 19 Januari 2008

Du sitter och ser ut genom mitt fönster

När du ser ut genom fönstret
i färd med att samla dig
för att lämna mig
i ovisshet om en möjlig nästa gång

brukar jag undra,
vad är väl mer att se
därute än inuti rummet?

Men redan på väg in i
livets nästa rum, är det förstås
själva förberedelsen,
riten, som räknas




Lördag den 19 Januari 2008

Otyglade känslor dansar i mitt innersta

Ett utmärkt tillfälle
att finslipa ödmjukheten
är att gå på restaurang

åka bort på semestern
eller bara bjudas hem
till ett par bekanta och försöka

sig på att umgås
några härliga timmar i gott sällskap
äta och dricka gott
konversera och göra bort sig.





ett försök att skriva en totalt osentimental text

Söndag den 13 Januari 2008

Att ha en trädgård är gott och väl, om där finns blommor... så mycket bättre

Människor älskar mig
och mina texter,
själv är jag

hårt begiven på
godis och choklad...
men jag förlåter dem




känner mig på knashumör ibland, kände att jag måste förklara mig för dig, annars kunde du få för dig att vi är lika, jämlika exempelvis

Söndag den 13 Januari 2008

Min frus karatelektioner är inställda om söndagen infaller

Tvåsamhet
är mest till för barn,

utöver det är det leken och
vänskapen som bör
stå i centrum för arbetet




Söndag den 13 Januari 2008

Jag vet inte vad jag skall svara när folk frågar vad jag är, och de menar ett yrke

när jag var liten
ville jag bli taxichaufför

istället var det det farsan blev
efter ett långt liv
i väntan på livet



är jag bara kontentan
av de olika yrken jag haft,
eller är jag en egen person
med personlighet och sådant
som följer med en personlighet?




Söndag den 13 Januari 2008

Tänk om den tog emot, men aldrig gav igen

Jag är en av de där som är rädda
för att somna,
för om sömnen kommer och tar en
då kanske den inte ger en tillbaka
när det blir ljust igen,
det vore just snyggt om den inte
gav igen, bara tog emot





hans westlund inspirerade

Söndag den 13 Januari 2008

Det är väl något i luften

Det är någe konstigt med dofter
som i sjö o hav o ekans tofter

det känns ibland som om solen
värmer benen skönt under kjolen

men det är förstås kärlekens invit
som tatt sig för att hitta dit




Ibland sprutar texterna fram ur hand och hjärna, som om de andra dagar tagit sig för med att hålla tillbaka och riktigt spjärna, till slut släpper de taget och då känns det som om det bara var duktiga jaget, som var ute och var fyndigt nog

Söndag den 13 Januari 2008

Något litet om lycka

Lycka är vad du hittar under stenen
om du tar dig tid med att vända den
lycka är vad som blir kvar i handen
när du sträcker ut den i regnet
lycka är att sitta och vänta på bussen
finna att den inte alls håller tabellen
lycka är att hålla upp dörren
få ett häpet tack som till gensvar
lycka är att läsa texten här
upptäcka att den funnit fler läsare




Fadäser kan en kalla dem om en vill vara fin i kanten

Söndag den 13 Januari 2008

Små olyckor som ingen talar tyst om i vår familj

En dag för många herrans år sedan
när mor min vatt o handlat
så saknade hon efter några timmar
de där glödlamporna hon skulle byta
någonstans i bostaden och ingenstans
stod de att finna,

som vanligt förstås
något som hattar iväg när en int ser på

när hon blev hungrig
fann hon glödlamporna på samma hylla
i kylen som osten och smöret...

att jag ställde ifrån mig kassarna
i köket för att gå och svara
i telefonen och hittade kassarna
med glass i först två dagar senare

brukar ingen som känner mig
tala tyst om i åratal efteråt
eller att jag när jag kommit hem från jobbet
min ytterdörr ibland
stått på glänt och gått upp av draget i porten

det som skapas när porten öppnas
därnere och lyfter i dörren högre upp...




Söndag den 13 Januari 2008

Rop på rop och inga svar

Här inne ropar
poeterna, en del
av dem undrar

varför ingen ser
eller läser dem,
de förstår inte

att den som
vill bli sedd
först bör se

andra och ge
dem en vink
om att de

är sedda, då
blir en sedd
själv och kan

börja skörda sin
sådd, som e
bonde sin havre




Fredag den 11 Januari 2008

18-åringens dilemma

En journalist intervjuar en kille som blivit häktad för sina brott. De sitter med varsin mugg vatten framför sig och varsin plastflaska. De träffas i ett rum i häktet och följande samtal utspinner sig.
-Du har mördat dina föräldrar och är överbevisad om skulden i detta brott.
-Ja?
-Tror du det finns en förklaring till varför det hände?
-Ja.
-Låt oss höra den.
-Jag ville åt den frihet mina föräldrar gjorde allt för att neka mig.
-Friheten att gå i fängelse för dina gärningars skull var allt du fick.
Nu får du åtnjuta friheten av att bli tagen i fängsligt förvar. Men kanske var det en frihet av en annan sort du så häftigt trängtade?
-Pappa bråkade med mig jämt, ingenting dög vad jag är tog mig till med.
Jag fick inte röka för det kan man ju dö av. Om jag var ute sent så var det fel för jag kunde råka ut för våld eller råka hamn i fel sällskap. Det vara bara en massa regler och de var bara till för mig allihop. Om pappa gjorde fel ibland så var det ju sånt som vuxna kunde göra, eftersom han skulle kunna ta ansvar för alla fel han gjorde. Han var hela tiden på mig om hur farligt livet kunde vara. Aldrig om vad som kunde vara roligt eller bra att göra. Jag skulle få vara barn så länge det gick och tonåring skulle jag vara så länge jag kunde. Men att jag snart skulle vara vuxen struntade han i. Morsan ställde sig hela tiden på hans sida vad han än sade. Det var som om hon inte hade någonting att tycka själv alls. Jag kände det mest hela tiden som att jag satt i nån jävla husarrest.
-Men att döda dina föräldrar var väl ändå att gå väl långt. Du kunde väl ha pratat med dem först?
-De försökte aldrig förstå, de lyssnade aldrig på mig. Det enda de gjorde var att älska ljudet av sin egen röst. Till slut orkade jag inte med dem längre. Jag ville bara se dem bort från mitt liv. Jag ville bli av med dem.
Jag kände att de förtjänade att dö, jag kände att om jag dödade dem så skulle jag få vara fri sedan. Aldrig mer skulle pappa kunna säga nej.
-Då har du säkert ingenting emot att när ditt barn nått arton års ålder, bli mördad jämte din kvinna. Falla offer för kniven i ditt barns hand. För att ditt barn skall ges chansen att kunna uppleva friheten att stå alldeles ensam i världen, befriad från bördan av att ha föräldrar som hela tiden vill hindra det och låta sig förnekas sådan frihet? Kanske kan det bli en tradition i din familj?
-Du behöver inte ironisera.
-Det gör jag inte. Jag visste inte ens att du kände till bruket av eller ens effekten av ironi. Jag trodde du var för ung för att förstå det. Jag vill bara veta om du skulle acceptera att ge ditt eventuellt framtida barn samma frihet som du tillåtit dig själv.





Fredag den 11 Januari 2008

Kidnapparen

Handlingen utspelar sig i en park, tillhörande ett låst vårdhem för till isolering straffade ungdomsbrottslingar, som för tillfället är tämligen folktom.
Dit kommer det en journalist för att intervjua en intagen 17-åring pojke.
Det har just fallit ett ymnigt regn, men så har vårsolen behagfullt stigit fram ur ett moln, tagit sina första trevande steg ut i friheten. Till glädje för alla fria människor i ett fritt land som detta. Reporten till den för mord dömde Svante Liip-Sillius.
-Din bror har blivit kidnappad. Vad har du att säga kidnapparen?
-Om du inte lämnar tillbaka min bror är du en död man.
-Men om din sjuårige lillebror lämnas tillbaka då. Vad gör du om du efteråt får reda på vem kidnapparen var?
-Då skall han dö. Han orsakar min bror outplåneliga minnen, skräck och lidande. Han förtjänar att dö.
-Mordet du sitter för har du inte erkänt?
Nej, alltså, jag är oskyldig. Men det var det ingen som trodde på.
-Det fanns visst vittnen?
-Jag var ett vittne. Men det var mig de grep. Polisen borde ha annat att göra än att gripa vittnen. Men de hade väl ingen misstänkt och så tog de första bästa.
-Men de andra vittnena pekade ju ut just dig.
-Jag var ett vittne säger jag ju.
-Vad såg du då?
-Det sade jag allt om i rätten. Jag såg en kille som när han var klar med liket på marken, gick och blandade sig med gruppen av åskådare.
-Det var vad de andra vittnena sade om dig. Att du var kvar på platsen var ju bra korkat om du var skyldig.
-Det var det jag sade också och då sade de att det var jag som sade det. Som om jag inte visste det. Det fick jag fem år för.
-Livet är bra orättvist. Men tillbaka till din lillebror.
-Ja, vad är det med honom?
-Tänk om den som kidnappat honom, gör det för vad du är dömd för att ha gjort med den där grabben som du dödade.
-Jag är oskyldig, säger jag ju. Får jag bara tag i den jäveln så…
-Men om du är oskyldig nu, skall du ändå döda kidnapparen sen?
-Jag sitter ju redan för mord. Då spelar det väl ingen roll om jag tar kål på en till?