När du gick
dit vi inte kan följa
stod vi länge kvar
och såg mot den plats
där du senast blev sedd
En kudde
som fortfarande bar formen 
av ditt huvud, veck
som snart ska slätas ut
Som din panna som jorden

Vi blev en krans runt din kista
bundna av knutar vi aldrig sett,
men som du fäst i varje kant
En välbekant rörelse,
vilar här
Flyktigt stark,
som krusningar i ett segel