Akt 4, första scenen




Scenen föreställer ett rum
fyra svarta väggar
inget tak
inget golv
marionetten som är du
hänger som en hiss
på väg
uppåt eller neråt i skådespelet
svindlande
framåt eller bakåt i manuset
ett seriemagasin
från förr om åren
framtidsvänligt
ligger uppslaget med en ruta inringad
däri är
Yondir
en clownartad robot
skimrande guldbrun
i blick och kropp
som är du
nu
hisnande
i navelsträngen
ut ur
eller in i moderskeppet
flytande tak
svävande golv
fast fyra svarta väggar
med aningen om mattaste rosalila
bultar i kammaren
rycker rytmiskt i vajern
på väg
ut ur serierutan
mot sin vidare verklighet
en uppfunnen planet
där ingen publik
ännu har bosatt sig
bara strax
Yondir androiden du
den guldbruna varelsen
en miniatyrmodell
en marionettnovell
med långt, trassligt silvergrått hår
ända ner
över ryggmuttrarna
samt några slingor kring
de uppblåsbara tuttarna
har de slutligen beslutat
att du kommer arbeta som kvinna
leka gudinna
men inga vingar
ingår i paketet
dock silvergrå mustasch
som går att ta av
och på
ifall du behöver agera detektiv
tillika ett timglas
tandpetare och tändstift
läppspiral och kamelkablar
ledtråd och smygkikare
ifall du till äventyrs hamnar i riktiga mysterier
och sist i trollerilådan
inte minst din uppfällbara cylinderhatt
med många våningar i
fyrkantig inuti
där Yondir åker hiss
upp eller ner genom historien
på väg ut
ur seriens ruta




Hur Gör Yondir Du Nu?

1. kliver lugnt ut ur hisskorgen, tar en långsam titt på den nya planeten där du skall arbeta

2. åker alltjämt upp och ner mellan väggarna, i noggranna intervall, för att verkligen verkligen inte missa den mest fantastiska dörren ut från serierutan

3. följer vajertråden uppåt, så högt du någonsin lyckas komma - i tanken att någonstans måste ju det flytande taket övergå i fri himmel

4. rusar ut, hamnar omedelbart i ett mysterium, där du tvingas experimentera flitigt med trollerilådans ingredienser

 

fördjupning

Repetition ur Tråd 3:3
[=komprimerad variant]

på publikens minspel
upptäcker du hur de inte
alls ser Jondir
nej, bara
dina armar och fötter
i skapande arbete
ena handen
vill hela tiden trevande undersöka
bakåt
att marionetten är med
en figur djupast i blodbanorna
hänger
står du egentligen enbart på
ena benet
med det andra vinklat likt en medföljare
och kräver att bli matad
med god fantasi
ni skulle kunna bilda marionettcirkus
en familj med er båda
vet inte ens hur man håller i föremålen
hur man klättrar upp i luften
hur man simmar över en scen
medan din skugga har gjort allting
så många gånger, som du glömt
sedan skuggan smältes ner
blev till ett nytt barn
brinner Jondir i dina trådar
står och gungar på tå som för att visa att du når
därsom barnet kedjar dig
med sin oemotståndliga kärlek
som bara nästan låter sig packas ner
i hattasken så ni kan resa
snöra samman skorna
få på er maskerna
som inte hinner fånga dina sanna ansiktsdrag

Som fortsättning ville ni se en blandning mellan

1. jobbar ytterligare ett varv på att få fram Jondirs fördolda drag, så att även publiken kan se vem ditt barn och övervakare är

"jag vill nog se att att jondir blir en synlig gestalt (om än osynlig) för att personen ska utvecklas optimalt på den vägen. sen kan de åka vidare åt olika håll ev."

och

3. låter allt vara som det är, bara längtar att uppträda i ett nytt universum, så ni improviserar fram ett sådant genom att ta motorcykeln längs korridorerna

"En osynlig marionett låter som en underbar konstnärlig idé - jag behöver inte lära mig någon avancerad mimteknik och publiken kan skapa sin egen Yondir. Nya universa kan vi skapa hela tiden med eller utan MC, om vi har lite kärlek som bränsle, och det verkar ju finnas i överflöd i den här mor-barnrelationen eller vad det är."