Första mötet kändes i hela kroppen, hjärtat var en sten.
Jag kände rädslan för felsteg på mina skakiga ben.
paniken slog mig hårdare än någonsin förut
Jag var fri, fri att göra bort mig tillslut.

Jag blev rädd, du blev räddaren i nöden.
I händelsernas rusningstrafik mötte min rädsla döden.
Du rusade fram, jag försökte hinna med.
Hinna med att tänka på hur jag gick, på vem jag var.
Det här måste bli perfekt, det här måste bli bra.

Din hand var aldrig stilla i min, varför var det så svårt.
Du höll min hand i din, vi höll fast vid det som var vårt.
Jag höll balansen och du gick bredvid, säker på dina steg.
Men jag kände hur du kramade min hand, du var också feg.

Jag grät för allt som föll som löv på hösten, något du aldrig såg.
Dina armar om mig var en trygghet, dina andetag blev min drog.
För varje sekund med dig blev jag osäker på dina läppars smak.
Det kändes att allt du sa att du kände var en småsak.

Min hand på ditt bröst på ditt hjärta. Det slog i otakt igen.
Precis som mitt gjorde med dig, vi visste vad som skulle hända sen.
Mitt huvud på din axel, där du höll mig fast och bad mig att stanna.
Du var tryggheten, din röst i mitt huvud, din kyss på min panna.

Jag visste redan då att fallet skulle vara hårt.
Jag hade dig att förlora och det var svårt.
Mitt huvud mot ditt bröst, ändå var jag så rädd att inte förstå.
Att missa alla tecken på att du var tvungen att gå.