Rädd för varenda ord som kastas emot mig från alla håll.
Allt skrämmer mig så jävla mycket.
Jag vill inte förlora, men vågar inte heller vinna.

Jag läser alltid mellan raderna,
tolkar alltid fritt och ofta fel.
Alltid samma jävla rädsla,
alltid samma känsla av hur hjärtat sprängs inom mig.

mitt tonårs-jag, lika feg som hon är rädd.
ibland måste man våga även när man inte vågar,
men jag vågar inte alls.

och hon, den där starka personen
som säkert är lika feg som jag.
den som verkar vara mer än vad hon är,
vem är hon, för er?


jag vågar inte fråga er vad som är fel,
jag vill bara att ni ska kasta det på mig ändå.
jag, 18 år, osäker och rädd, det kommer aldrig ändras.

jag frågade ändå vad jag gjort för fel,
men det var nog lika bra att ni inte svarade.
för varje sekund som går så skrämmer svaret som kan komma mig ännu mer.
och nu har det gått flera timmar, som om man kan mäta rädslan i tid.

jag behöver säkerhet,
jag klarar inte av osäkerheten som ni dukar upp åt mig.
på ert fina porslin, med servetter av krossat glas.
det skär i mig, som planerat.