solen har smält iskristallerna nu

och asfalten tonar fram blanksvart mot våra fotsteg

anletsdragen är skissade

i mjuka rundlar av kol

som eskalerar uppåt

som trädkronor

det azurblå

mot benvita ögonstenar

och våta pärlor som strömmar nedåt

men jag undrar

vem som spänner regnbågen

vilket regn som ska anlägga

stommen

stoffet stiger fram

ur det innersta

från skälvande gestalter

men vi saknar agendan

vet inte när någon ska retuschera stråken

istället tumlar vi omkring

mot manglat linne

träder inåt

som sjöstjärnor

sprättande mot underlaget

hudfärgade med armarna runt

du välver dig mot rundningen

på inandningen

kupar dina andedrag

som en eld mellan skyar

strax rustad att resa dig

ur blickfånget

© Birgitta Wäppling, 13 november 2010