Redan medlem?
Logga in
Slutet (100 ord)Solens hånfulla skärpa, brände sig in, tände färgerna, det skrikande såret, över det vita kistlocket. Vitt, överväldigande naket, kliniskt som bårhuskaklet. Aldrig har ljuset varit så kallt, ingen vinter. Nu skulle vi säga farväl, allt var tystnad. Sorgen bor där, i stumheten, sammanbruten. Har inget kvar att säga, den kan bara värka, för den orkar inget annat. Vi visste det. Du visste. Allt är gråt, men ingen vågar röra den, en och en annan hand, fladdrar över krampande axel, flyger snuddande över någons kind, ingen landar, ingen stannar. I hemlighet väntar sorgen endast på att äntligen få sova. Som du.
Prosa
(100-ordare)
av
Carola Zettergren
Läst 350 gånger och applåderad av 15 personer Publicerad 2009-10-28 00:47
|
Nästa text
Föregående Carola Zettergren
Senast publicerade
Snus Att döda en sorg Om en katt och en människa Bara vara människa Vem är du Mörkare nätter Tiga ihjäl Nej Se alla |