Solens hånfulla skärpa, brände sig in, tände färgerna, det skrikande såret, över det vita kistlocket. Vitt, överväldigande naket, kliniskt som bårhuskaklet. Aldrig har ljuset varit så kallt, ingen vinter. Nu skulle vi säga farväl, allt var tystnad. Sorgen bor där, i stumheten, sammanbruten. Har inget kvar att säga, den kan bara  värka, för den orkar inget annat. Vi visste det. Du visste. Allt är gråt, men ingen vågar röra den, en och en annan hand, fladdrar över krampande axel, flyger snuddande över någons kind, ingen landar, ingen stannar. I hemlighet väntar sorgen endast på att äntligen få sova. Som du.