Plocka sönder ditt jävla undermetvetna som har tendensen att få din egenkärlek att haverera fullständigt. Din maktlöshet över din egen egendom är fullständig. Du tror så fanatiskt väl att kontrollen är din allena. Men verklighetens kroppsspråk säger något helt annat.

VEM ÄR MAN i sig själv egentligen?

Hur ofta har man inte sett sig själv ur ett helikopterperspektiv och insett att den man känner minst av alla är sig själv!!

Munnen den styrs av stunden, kroppen av lusten och sinnet av solnedgångens känslosamma berörande. Sist av alla i kön av att bestämma, är du...du allena...

Du skriver ett manus, du koreagraferar, du målar bilderna så väl och så riktigt...Summan är allt för ofta något annat, och redlöst händelsestyrt i en värld där lagom är värt sin vikt i guld.

Du hittar dig bara när din lögndetektor orkar fungera fläckfritt. Just då i den lilla förnimmelsen finns du, ärligt, rak och fasadlöst. Däremellan är du din egen främling i ett samhälle med miljarder andra.
I förnimmelsen finner du sedan just den där lilla lyckan som får dig att lyfta över molnen och finna den mening som får dig att leva!

Vi har inte lärt oss att hitta den inre lyckan då livet bara ständigt bjuder oss på serverade paradoxer och förorenade definitioner...

Vi är förlorade själar i en värld där osanningen styr över oss.