Han  kurade omkring sig , innesluten i sitt eget ingenmansland. De trängande väggarna. Marken skalv, riste hans hjärta, det kändes som navelsträngen dit snart skulle brista. Pulsslag. Dånet pressade honom tung, tyngre än döden. Svindelforsen som drev ; Lev, lev, lev, ekade rösten bakom hans ömma trumhinnor. Kylan frös inne gråten. Skulle början bli slutet nu.
Fast han nått hit, blivit amiral, en identitet som han burit med stolthet, likaså växtvärken.
Som i en dröm smekte en vind sitt ljus över hans kropp.
Revan brast, han föll virvlande ut i rymden, hans djupaste längtan sveptes av solen, fjäril vingad kysste pånyttfödd jorden.