Ligger där hopkrupen mellan staplar av böcker. Som du läste för att lära mig. Allt det där om japansk meditation. Eller va det Kinesisk? Du skulle aldrig glömma. Jag glömmer.
Allt jag glömmer känns bra. Men allt du sa, vill jag inte glömma. Aldrig någonsin.


Sedan spelar du musik för mig. Som jag spelar om och om och om igen. Som du får mig att älska.


Du visar vilken bok jag skall läsa nästa gång. Och jag känner. Detta kommer att ta tid! Och att författarinnan som är din älskling, nästan är jag...

Hela natten sitter vi där. Kan inte slita oss. Jag visar dig mina operaplattor. Du river dig med pistolen i huvet och säger. Kanske, bara kanske, ska jag gilla det där.

Vi reser. Jag tar dig med till taken i Paris. Där sitter vi tätt tillsammans på takåsarna och ser över staden. Du är inte rädd längre. Allt är borta. Jag säger. Glöm inte.

-Han är han, du är du. Är han dum så ligger det hos honom. Inte dig.

Så skjuter du villt mot Notre Dam. Trodde du såg den puckelryggige.

Jag säger.
-Känns allt bättre nu?


Så lyfter vi ur våra hjärtan.

Jag får ditt.
Du får mitt.

Och vi håller varandra hårt i handen.