Liten strimma ljus lyckades förmedla sig genom mina tunna springor av nästan helt igenmurade ögonlock. Där låg jag helt utslagen inlindad i en dimma av fragmenterade minnen.

Hur hade jag hamnat här?...Snurrade tankarna centrifugerat i de få vakna hjärnceller.

Jag såg hur en film startade i huvudet, och snabbt mindes jag gårdagens fatala misstag.

Hur dum måste man hinna bli på några få minuter, och ögonblicksbeslut baserade på övergödslade tankar ihop med drinkbara skruvmejslar skapar idioter på löpande band. Och i den fina skaran befann jag mig nu. Jag visste ju detta...Jag hade ju redan facit i hand, men jag nonchalerade signalerna fullständigt.

Ruset fanns fortfarande kvar, fast konverterat till smärta och ångest. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig hamna i denna situation, och ändock låg jag ånyo på ett golv i ingemansland. Vilken hade lurat mig hit månne?

Min egen självinsikt hade lovat mig att aldrig göra samma misstag två gånger, och nu hade jag bevisat att jag kunde göra samma misstag fler än två gånger, vad bevisade det om mig själv?
Ångesten slog slägga över mina ömmaste själsdelar, och jag var på väg att drunkna i min självömkan. Kanske vore det bättre att kasta sig framför bussen nästa tillfälle, och göras pinan kort, för detta helvete ville jag ut ifrån, men någon annan styrde över mina val. Och vem det nu var, visste jag inte, för jag hamnade ju allt för ofta liggande med ångest till frukost och martyrskap till lunch.

Någon hade ju sagt att ens medvetande är räddningen, men så vitt jag vet är mitt medvetande bara min totala fiende i kampen mot mig själv. Jag rådde längre inte över mitt psyke, det var någon annan som hade fjärrkontrollen över min kropp, och styrde mig rakt till ruinens brant.

Jag behövde hjälp, men min stolthet förbjöd mig att erkänna, min stolthet gjorde mig till en mästare att förmedla lögner.

Imorgon ska jag bli en bättre människa. Lovade jag mig själv, och plötsligt mådde jag lite bättre igen.

Åtminstone fram till nästa gång...