Fingerad och rotlös.

Än en gång stod jag utlämnad av mig själv och hatad av en himmel som jag avgudade. Hur kunde det ske, när spegelbilden ständigt log och bedyrade sin oskuld i en värld fullständigt överbesudlad av osanningar som styrde mina steg.

Jag var en säkerställd förlorare i kampen om en vy. Redlöst ofredad i min egen boning av falskhet. Där stod jag och tittade på mig själv, bilden som förmedlades var lika obehaglig som vacker. För i just den bilden, var sanningen personifierad och jag kunde med bitterljuv känsla förstå hur lent och behagligt den sanna världen faktiskt var...men bara för någon hundradels sekund. Jag var lika snabbt tillbaka i mitt tvångsbeteende och radade upp ena falskheten efter den andra...och likt ett slarvigt byggt korthus, så raserades alla mina drömmar med hjälp av ett inlärt beteende som var ständigt hatad av alla, inklusive mig själv i täten.

Jag kunde förnimma lycka under några få sekunder mellan de månader som passerade, och dessa gav ett bestående rus. Däremellan log jag hånfullt åt mina försök att närma mig sanningens kärna.

Lögnerna var en del av mitt liv, och dessa tog mig till platser som stundtals var helt fingerade, men de var underbara. Att jag sedan fick slåss tolv ronder med min ångest och samvete i ringhörnan var en vardag. Jag kunde ju till trots montera ned alla speglar, så att jag slapp se eländet till människa.

Det fanns inget som passade bättre med osanning som att dölja en annan, där var det så naturligt. Minnet blev dock min värste fiende, och det svek mig allt för många gånger i jakten på att lägga presseningar över alla miljarder lögner som skulle försvaras med nya fabricerade sanningar. För kom du fram med luppen, insåg du snabbt att innehållet var fullständigt vakumförpackat och lika tomt som antimateria i vår värld. Så mina ben fick lära sig att röra på sig, för ibland var snabbheten bort från alla luppar, det enda som gällde.

Jag var kroniskt förvisad ut i en värld, där jag målade upp en tavla med en osynlig färg, och tavlan var signerad med osynligt bleck, och staflit var förpassat ut i en lokal som inte existerade i världen som hade en helt annan dimension.

Där kunde du finna mig...

Men jag var fantastiskt duktig på att gömma mig bakom virtuella buskar och jag fanns egentligen inte.

För jag var fingerad, och rotlös.

En nolla bakom en falsk etta...