Melodiösa diktafoner i hjärnan...Hur enkelt meniningslöst är inte förfäder av det ologiska i vårt universum fyllda av olösliga frågor. Tankar som bara föder trivialitet på löpande band, och ensam står du kvar, klankande och bankande av din brist på intelekt. Helt sonika ramlar du av den stol du ivrigt försökt sitta på, och liggande på golvet med uppgivet kroppsspråk pratar då åter med dig själv igen. Du försöker få svar på olöslighetens paradox, och du far rakt ned i självinsikten mörkbebodda grotta, där du rakt och ärligt försöker dig på att slå ned ditt samvete. Vi springer undantagslöst och utan mening, i jakt på något helt oidentifierat, vi fortsätter likt lemlar tills vi stupar över våra egna avrättade lemmar. Vidrigheterna avslöser varandra och du märker ganska snabbt att de slag du utdelar skadar bara dig själv. Du försöker vinna en kamp, som aldrig någonsin haft en vinnare, och den kampens slagplats är just den stolen som du aldrig någonsin kommer att få plats på.
|
Nästa text
Föregående Max Poisé |