Jag har slutat ljuga sanningar
för du har ändå sluta lyssna innan jag
ens påbörjar min andra stavelse, du sitter där och smider planer på hur du ska lyckas ta flyget härifrån, medan jag sitter på min pinnstol och målar upp de färger som jag naivt tror att du ser. Du är mitt Autobahn, du försvinner ut i en pereferi och jag har rätten att köra så fort jag vill, men kör jag av vägen så väntar en garanterad död.
Min sanning är fövisad in i sin egen verklighetsbubbla, och där hör ingen längre mina skrik. Jag gungar modigt på min pinnstol och jag hör hur bristningarna snart åstadkommer mitt fall. Där kommer jag framkalla ett eko av ett entonigt gapskratt som bara ebbar ut genom att trampa så hårt jag bara kan på din fot.

Jag är förföljd av din skugga, och alla mina val fortsätter att färgas av din förmanande röst. Hur jag än försöker ta mig ur, så hör jag hur sanningen återkommer med förvanskad verklighet. Och då bestämde jag mig...
Att sluta ljuga sanningar