Det står någon där.
Ja, bakom den där blanka saken på väggen.
Hon vinkar när jag vinkar och ler när jag gör det.
Såg du?
Precis samtidigt!
Kanske är vi tvillingar?

Men hur fan ser vi ut, hon och jag.
De vänliga ord som riktas mot mig återspeglas inte i henne.
Hon har inte snappat upp dem.
De gör inte heller någon skillnad.

Tvillingen på andra sidan är fortfarande inte vacker.
Hon är varken fin söt eller snygg. Hon bara är.
Men dag för dag så växer hon lite. Blir lite lite finare.
Går upp lite lite i vikt.
Vågar lite mer med sig själv. Vågar tycka om sig själv lite.

Men bara lite lite.
Lite i taget.

Titta, nu ler hon igen!