Du är min förbannade molotov cocktail, kastar jag dig så exploderar du och brinner. Jag är fast, fängslad och torterad i vårt så att kallade förhållande. Min hjärna skriker ut sin frustration i tomma rum. Men min kropp står fastfrusen kvar vid din sida. Mina leenden är lika falska som jorden är platt och det makabra i sammanhanget är att du och jag inte förstår, ser, hör eller märker något på utsidan.

Jag andas bara din luft, jag ser bara dina vyer och du tycker allt är så jävla bra. Gräset är inte bara grönare på andra sida! Luften är renare, livet är enklare och tvångstankarna existerar inte. Men jag är kvar likt en irriterande böld på skinkhalvorna. Hur obekvämt det än känns att stå, så är smärtan olidlig om jag sätter mig. Jag är fast i ett liv som jag gärna ger bort till Myrorna vid närmaste container.

Jag lider alla helvetes kval, men jag har också lärt mig att visa den sidan som du vill se, detta skådespel är numera vardagsmat och jag intar och insuper mitt eget självhat med rutin. Jag har ägnat miljoner nätter åt att försöka förklara något som inte går att förklara, jag har sedan fyllt tomma vinflaskor med tårar som vi sedan hånskrattat tillsammans åt. Ståendes ensam mitt på ett torg fyllt av likgiltiga människor som bara pekar och hytter för varje steg jag tar. Är den livslott jag och du har.

Jag hade varit nöjd om detta bara hade varit ett uruselt förhållande, jag hade kunnat andas. Men den ruttenhet vi lever i är falskhetparadens främsta nummer. Vi är två gående mumier fast i en sarkofag utan utgång. Vi skall leva med varandra tills vi separeras av någons död. För paradoxen i vårt livegna förhållande är att ingen har styrkan, makten och initiativförmågan att förändra det tysta kaotiska förhållande som existerar, trots att vi ler åt varandra, öppnar dörrar och äter ljussmyckade middagar ihop.

Omvärlden tittar avundsjukt och använder vårt förhållande som måttstock för ett lyckligt liv. Redan där har vi lyckats bygga upp en fasad så tjock och ogenomträngbar att den inte ens kan raseras av oss själva. Vi är livstidsdömda som objekt i en yttre dramakomedi där åskådarna njuter av det perfekta livet. Inom oss härjar en härdsmälta som bara kontrolleras av det faktum att vi redan insett paradoxen.

Jag älskar inte dig, du älskar inte mig...Länge leve vårt förhållande!