... och den var
inte sandad ...

Där vandrade hand i hand
ibland
en kvinna och en man
Två lite kantstötta själar
som helt naturligt
i enlighet med kvantmekanikens
väl förborgade lagar
funnit varann ...

Tyngda av det förflutna
de bar på sina axlar
Ett förflutet
som såväl
dem samman band
som det allt som oftast
förskjöt dem från varann

Men kvantmekanikens
inre förborgade logik
förvirrade deras sinnen
Teori och praktik
blev till ett obegripligt kaos
i deras tankar och minnen

Ty

ju längre de kom ifrån varann
ju starkare deras dragning
blev till varann

Kanske de en dag
båda
kom till insikt om
att kvantmekanikens
lagar och förunderligaste funktioner
också i deras normalfysiska värld
outgrundligt råda
i såväl de allra mest självklara
uppenbara som i de besynnerligaste
otänkbart mest tänkbara situationer ...

Men!

Vad vet väl jag
en ensam saknande
ständigt lika
obotligt kär
och förskjuten
kantstött själ?

Sträcker lite på mig
gnuggar mina sömniga ögon
och funderar på en liten nypa frisk luft
med osunt substituerande tillbehör
innan jag medvetet omedveten
om min kanske lite naivt sunda
hopplöshet och innerliga tro
kryper ner för att sova en stund
i ensam stillsamt tillitsfull lugn och ro ...

Det enda jag vet

- om än jag tvivlar ibland -

är
att livet
inte någonsin tar någonting för givet

och

att trots
alla våra tårar och alla våra skratt
även under en stjärnklart iskall natthimmel
precis nästan som just nu inatt
är och förblir
vårt livselixir
livets makt och gåva
att mena oss väl

Det påbjuder mig
att komma till insikt
om att en längre väntan
på ett oundvikligt efterlängtat återseende
inte är det samma som ett farväl!



©Peter Stjerngrim