. det har jag alltid tyckt.

som om den vore min fiende
har jag hållit mig undan
försökt
men fått min dos ändå
och när den blivit för stor
har jag slängt bort den igen

för den kan inte lura mig

den kan inte fängsla mig
och inte kväva mig

så har det alltid varit.

men var tog alltid vägen?
Var är alltid nu?

När den fängslat mig
och nästlat sig ända in
till kärnan i min kropp

där den lever och leker varje dag
och påverkar allt den vidrör
alla organ
alla sinnen

Hur har den lyckats bli min vän?

hur har den lyckats locka fram
hatkärleken jag känner till den?

kärleken

som alltid varit en klyscha för mig
som bara funnits till för att förvirra
som aldrig bitit tag i mig

kärleken
den är min vän
kärleken jag älskar den

jag trodde att jag kände den
men fy vad fel jag hade
den är inte som den var
nu vill jag har den kvar

och med den kommer rädslan
som ligger kvavt däri
och gror längst in i kroppen
när kärleken släpps fri

jag tror att jag byggt murar
jag tror att jag försvann
allra längst i dimman
där jag inte fann
en enda bit av lycka
som den jag känner nu

när vi funnit varann

jag och kärleken
går hand i hand igen

men inte samma sak nu
när några år har gått
och hjärtat läkt
och spåren suddats ut

nu håller vi som om vi aldrig kommer släppa taget
även om det gör mig rädd
och även om du är för nära
släpper jag in dig till mig
där kanterna är mjuka
och dörren står öppen
där risken finns
att du förgör mig
med en vind