kaskader av skit bara ränner
likt pölar ur min kropp
alla minnen de förbränner
meningfulla tankar om hopp

jag är ett gående sopnedkast
all skit samlas här
jag är i evighet fast
i denna källsorterade sfär

jag kan inte ens förnimma
hur det en gång faktiskt var
nu lever jag i en dimma
sökandes efter olösliga svar

jag tog dig en gång till min barm
jag bar dig genom livet
jag skyddade dig från världens larm
och du tog allt för givet

nu är det min blodiga panna bevisar
att jag stångats från vår förgrening
vem är det nu som du prisar
när vi längre inte är i förening

min sorg bor nu i min själsliga boning
för borta är nu våra vänner
borta är hoppet om en försoning
nu när kaskader av skit bara ränner

jag vet att jag ska få vakna upp
och se världen med vidare blick
jag borde ha synat dig med en lupp
för det var ensamheten som jag fick

nu vaknar jag med en sida bäddad
och vet att jag inte kommer hit
för snart är jag åter räddad
när jag är befriad från all skit