Ljudet av trafikens morgonbuller slår mig i ansiktet så fort mina tår sticker utanför dörren. Slår mig utan smärta. Det är inte tårar som rinner ner för mina kinder, det är himlens plaskvåta vätska. Jag ler när jag tänker.

Jag ler när jag hör. Jag ler när jag ser. Jag skrattar inte av nervositet. Inget pressat leende. Naturligt.

Du och jag finns inte mer och det känns härligt.

Ljudet av trafikens buller skrämmer mig inte som du. Du blir arg och slår. Fysiskt. Psykiskt. Jag blir ledsen. Jag vet det nu. Du var inte bra för mig. Det är skönt.

Jag ler naturligt när jag går i morgonens mörka timmar. Ensam.

Jag är lycklig. Nu.