Jag har börjat känna att det här med att klaga över allt är överskattat. På riktigt. Folk klagar över ALLT. Jag också, men jag försöker verkligen låta bli.

Det klagas alldeles för mycket, vi behöver leva i nuet. Finna frid med oss precis så som vi är. Inte vilja ha det som alla andra hela tiden.

Tänk att vi människor aldrig blir nöjda, ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG!


När vi fått det vi önskar oss, har "den rätte" på vår högra sida, och har ett välbetalt jobb, vackra och friska barn, vill vi ha mer.
Vi är inte nöjda. Hur fan tänker vi? Vi kommer aldrig att bli nöjda oavsett hur mycket vi klagar och har oss, oavsett om vi får precis allt det vi vill ... Vi kommer vilja ha mer...

Jag vill gråta när jag tänker på det. Hur otacksamma vi är. Fruktansvärt äckliga och giriga. Alla någonstans innerst inne.

Eller vänta....

Jag känner en som inte är som alla andra, som är speciellt, inte bara för mig utan för många andra jag känner. Han vet förmodligen inte bättre, men han är god-trogen mot ALLA! Han har inga fördomar, blir aldrig upprörd över småsaker och berättar endast hur dåligt han mår, eller hur ont han har när han håller på att gå under, och då under förutsättning att man frågar. Han klagar aldrig, han står ut. Han dömer ingen, absolut INGEN!

Han är min hjälte och min bror.