Jag vaknar med ett ryck. Ingenting är sant Johanna, du ligger här, oskadd och hel.
Jag vänder på huvudet och bredvid mig ligger tryggheten. Jag kryper nära, så nära jag kan och tårarna kommer. Jag är säker nu, du finns här bredvid mig, jag kan ta på dig och inget av det där hemska i mina sovande tankar är sant. Mina syskon lever, du lever och jag lever.

Det är sjukt hur din hjärna leker med dig när ögonen stängs och John Blund kommer på besök. Kanske är det han som leker med en och inte hjärnan?

Rädd, liten och smutsig. Ledsen och helt jävla desperat.
Livet är så mycket värt, det är det enda som håller dig på benen i dessa sovande tankar. Du skulle kunna krypa i den äckligaste gyttja bara du får fortsätta, fortsätta leva och fortsätta andas.

Du sover och faller och faller, men innan du slår i marken vaknar du, du vill leva. Finns det någon som har vaknat strax efter man slagit sig själv sönder och samman? Jag tror inte det!

Vi vill alla leva, och vi kämpar för att hålla oss vid liv. Vissa vill inte mer, men ingen kan trotsa musklernas vilja att fortsätta streta emot och jag tror ingen kan övertala sitt hjärta att bara sluta slå. Kroppen vill leva, så även i dessa sovande tankar.

Det är makalöst skönt att vakna ur John Blunds djupa sömn.

Jag är glad att vi lever.