I

Kom sanningen nära!
Den skall bränna dig – ända in till kärnan av ditt jag
Och lämna dig oskadd – det som verkligen var du.

II

Din sista stund – den enda sanna
Där allt du äger faller undan
Och allt du är och varit
Samlas till ett enda.

En skördeman med kännarmin
Prövar åkerns utfall:
Han kräver allt
Men lämnar spillsäd vid åkerns utkant.

III

Någon sådde dig i jordens mylla.
En solig dag i vårens bländande grönska
Fann du dig stå bland alla andra
I världens vajande åker.

Allting sås ju för ett syfte:
Så såddes även du!

IV

Åkermannens teg är full av rika skatter
Och långt bort i världen vilar bron
Där även jag skall bäras över.

Jag bävar för den stunden
Jag hört att det gör ont –
Att bäras bort till bondens mörka loge
Och där bli förvandlad –
Jag minns ej nu till vad.

Hellre stode jag då kvar på åkern
Där allt är känt och nära
Tills höstens mörka stormar kom
Och tog mig i sin hand –

Men att resa! Och det mitt i sommarns klarhet!
Och huggas ner av lien
När man nyligt börjat leva!
Skall det kallas skörd?! Att brytas så
Mitt i axets fulla mognad!!

V

Ännu väntar jag den stunden
När skördemannen – för andra gången –
Skall gripa mig om livet
Och föra mig bort
Till en ort jag inte känner
Över bron jag dunkelt anar
Vid åkerns slut – på andra sidan gärsgårn.

Hur det kändes då
Jag lades ner som frö i jordens mörker
Minns jag ej -
Men ofta jag förundrat mig
Över himlens strålande blåhet
När jag vajade i vindens sommarsvalka
Och sjöng min skördesång
som alla andra.

Jag, jag själv skall få känna hans fasta hand
Bryta mig från jordens yta
Lyfta mig mot himlens sky, sitt ansikte
Naken för hans vana blick
Skall han pröva mig om strået gick i ax
Och om sådden gav sin frukt.

Hur jag skall skälva – högt skall han lyfta mig –
Mot himlen dit jag längtat mest av allt –
Och sedan bära mig till sin loge
För att brukas i hans tjänst.