Jag har för en begränsad tid väntat.
väntat på det som skall ske.
Jag har så väl vetat, att min stund är kommen.
Aldrig har jag varit så rädd, ynklig och patetisk.
Mitt lidande har inte bestått av orsak från andra.
Min skuld är mitt eget verk.

Det onda är min egen bestraffning, mitt samvete är
min rättskipare. Ingen har gjort mig så illa, berört min
själ så djupt. Ingen har skadat mitt inre så effektivt som jag.
Jag är min egen bestraffning, min spegelbild är summan
av mitt agerande. Ingen kan axla det ansvar som jag själv
orsakat. Hur idiotisk kan en människa bli. Hur mycket sår
måste man åstadkomma innan förnuftet tar sitt ansvar.
Det sägs av vi lär oss av våra misstag, men det sägs inte
hur många misstag vi ska göra innan vi lärt oss.
Jag bär på ett samvete som intalar mig att vara på min vakt.
Aldrig vet jag när fel ett är begånget.

Var gång det smusslas, tisslas och tasslas, står jag där med
min fruktan. Mitt samvete säger att det inte är rent.
Min övertygelse är att mina handlingar är upphovsmakaren till
andras misstankar.
När jag blir friad, är det inte lättnad jag känner. Min skyddsängel
nämner bara tur. Det smutsiga mjöl jag har i påsen, åstadkommer
bara en sak. Att jag åtar mig all skuld för allt ont oavsett vem som
bär på handlingen.
Jag vet inte längre varför jag låter mig vara president för alla synder.
Jag vill liksom du vara vit som snö.
Jag vill känna livsharmoni, och njuta av mig själv som en vinnare.
Men mina beteenden avslöjar något annat.
Jag skriker efter hjälp.

------MEN INGEN LYSSNAR!

För man tycker att syndaren ska sona sina straff.
Men jag har sonat mer straff än synder skapat
Någonstans är det ett makabert fel.
Men ingen vill åta sig den roll jag har.
Ingen vill vandra i min skor.
Och jag förstår och respekterar dess rädsla.
För inget i världen kan läka de sår som jag har.

Jag är fylld av självömkan.
Jag är fylld av självkritik.

Ingen kan och känner sina felaktigheter,
så bra som jag känner mina.
Ingen kan påstå att min objektivitet är rubbad.
För jag vet vems fel allting är.
Nu står jag här, i väntan på ett nytt straff, mina handlingar
har fört mig till själsgiljotinen.

Ingen rättegång behövs, ingen domare, allt är redan erkänt.
Jag kan inte längre rå för att min brist är att följa
de snitslade banorna. Min disrespekt för mänskliga mentala
regler. Så jag ber er, kapa av min möjlighet att tala, min
kapacitet att tänka och mitt sätt att agera, så jag kan få
bli en av er… För jag inbillar mig att Ni har vunnit…

En seger som ingen kan vinna!!