Känner mig hemma i människor.

Människor finns överallt.

 Men inte rytmen,

Inte glädjen av att leva…

Fördömd av min egen förälskelse.

Träffad av min egen samhällsbild.

Kontrollen tynar sakta bort,

Såsom snön på vår nordiska pyramid.

Ett djävulskt förbund som styr det ”vanliga”.

Men jag kommer aldrig bli en av dom.

Dom som väljer att böja nacken,

Och tacka för luftslott efter luftslott…

Där ingen egentligen kan bo.

Det är därför jag vandrar tills,

Jag inte kan vandra nå mer…