Att sitta och försöka formulera ord för att beskriva DET är som när duvor letar efter de sista matbitarna på marknadsplatserna långt efter handlarna gått hem

Det stilla sinnet ber hela min kropp att gå till sömns – tiden räcker faktiskt till men den räcker fingret åt mig

Vad är min tröst?

Känslorna strömmar genom min kropp som nya bilar i 140
Ögonen släcks och naiviteten söker att bli min bästa vän
Jag tar dens hand
Kramar den och håller den hårt
Avslappnandet i den gör mig osäker
Är den bekväm eller har min obekvämlighet dödat den?