– Stanna! Ropar jag till skepnaden i förarsätet.

Cykeln som står intill vägen är rostig men vacker.

Den ska få bära mig genom landskap och liv.
Den är mina ben – jag dens puls.

Det som en gång var tistlar är liljekonvaljer.
Ingen för mer något oljud.
Jag ser solsken för första gången.

Det var jord som förde oss samman.
Inte slumpen.