Mörker. Novembermörkret liksom omsluter oss, får oss att inte riktigt minnas oss själva. Bussen är sen. Väldigt sen. Klockan är inte ens fyra än, men den mörka verkligheten är redan över oss. Vi är tre personer på busshållplatsen. På andra sidan mot var jag står och lutar mig mot kuren, står en tjej. Jag kan inte rå för det, men min blick har ofta under väntan dragits till henne. Jag känner igen henne. Vem är hon? Någon från en gammal skola, aktivitet, eller helt enkelt någon som jag bara har råkat se i ett virrvarr av människor. Ibland har jag den egenheten att jag minns sådant… På bänken inne i kuren sitter en kille. Han lyssnar på musik med helt intetsägande blick, nästan som om han sov. Jag har haft tid att inspektera mina med - resenärer, mycket tid.

Jag ser ut i mörkret och det enda jag ser är gatlyktorna, ändlösa rader av gatlyktor. Inga människor är ute. Inga människor vill vara ute. Jag vill inte vara ute. Det är kallt och halt, vägarna ser spöklika ut, som isbanor, spolade och glansiga.
- Hej, hörs en röst bredvid mig och jag rycker ofrivilligt till. Tjejen står plötsligt bredvid mig och ser på mig med stora, mörkblå ögon. Jag försöker ruska på mig, lite omärkligt. Hon skrämde mig lite.
- Hej, säger jag.
- Jag tror inte bussen kommer. Det är för halt, de har nog ställt in alla bussar ikväll.
Jag funderar på det hon sagt. Det låter faktiskt rimligt.
- Ja, säger jag. Jag började faktiskt undra, men jo, det är nog farligt med den här isbanan… Jag blir tyst, känner att jag inte riktigt vet vad jag säger. Så vad gör vi nu då?
- Jag tänkte, eh… att vi kunde gå. Så långt är det ju inte. Och det blir varmare än det här i alla fall.
Ok, det där kom ju lite oväntat! En komplett främling frågar om vi ska gå 3 km tillsammans! Jag skrattar till. Fast särskilt farlig främling är hon nog inte, liten och späd som hon är. Jag känner efter och känner att ja, det skulle vara skönt att ha någon att gå hem med, i mörkret och halkan. Kanske beror det på att jag känner igen henne, men jag nickar glatt till henne.

Jag ska precis ta upp min väska som legat slängd på marken, när jag kommer ihåg att vi inte är ensamma på busshållplatsen. Jag sneglar på killen med hörlurarna och märker att hon gör detsamma.
- Vi kanske borde säga att vi går… säger jag
Hon nickar.
- Hallå?! Jag försöker få kontakt med honom, men han verkar inte märka någonting. Till slut börjar tjejen hoppa och vinka mitt framför ögonen på honom och snart går det som en stöt genom kroppen på honom. Han tar ut hörlurarna ur öronen och ser förvånat på oss båda.
- Ville ni något?
- Bussen kommer nog inte. Vi tänkte gå istället, svarar hon.
- Jaha, mumlar han.
- Du kan hänga med, säger jag utan att tänka mig för. Nu ska jag alltså gå 3 km med inte bara en utan två främlingar! Jag ruskar på huvudet. Varför inte?
Killen ser ut att fundera på om vi är seriösa eller inte. När han ser att ingen av oss skrattar eller ser ut att skämta, rycker han på axlarna och reser sig upp.
- Ok, säger han.

Vi börjar gå. Eller gå och gå, vi halkar fram på den glashala vägen, måste ibland hålla i varandra för att inte ramla. Det är tyst. Vi säger inte mycket, för vad ska vi säga? Vi har ju precis träffats. Till slut bryter jag tystnaden.
- Snart är det jul. Jag längtar!
Jag vet, men jag har faktiskt aldrig påstått att jag är konversationens mästare. Jag försöker ju i alla fall!
Det jag sagt ligger i luften. Jag börjar känna mig dålig till mods när tjejen plötsligt utbrister:
- Jag tror inte på julen!
Jag blir lite förvirrad, jag har aldrig tänkt på julen som något att tro på, som man tror på jultomten. Killen skrattar.
- Du kunde kanske utveckla det där, säger han sen.
Tjejen tar ett andetag.
- Varför måste vi ha en anledning att vara snälla? Varför kan vi inte bara vara det?

Hennes röst är tunn, men stark på ett märkvärdigt sätt. Jag funderar ett tag och nickar sen. Hon har rätt. Men jag tror ändå att julen behövs, särskilt här i mörkret, vad skulle vi göra hela vinterhalvåret, om vi inte hade julen att se framemot och minnas? När november är som blötast och mörkast är julen viktig för mig och jag vet andra som känner som jag. I december börjar livet igen. November är en parentes. En ganska deprimerande parentes dessutom. Men inget av det här säger jag, men jag hoppas och tror att hon förstår. Det känns som att hon ser rakt igenom mig och gör hon det så förstår hon ju.

Vi går på i mörkret och tystnaden. Det enda som hörs är det avlägsna ljudet av musik från killens hörlurar. Jag går och ser upp i himlen, undrar om inte stjärnorna snart ska synas. Men inga stjärnor syns och det börjar gå små moln över himlen.

Plötsligt känner jag hur jag träffas av något blött i ansiktet. Små blöta snöflingor träffar mig. Det snöar! Jag blundar och ler. Sen utropar jag:
- Det snöar!
Killen och tjejen ler stort mot mig. Jag känner mig lätt, så lätt att jag flyger, jag börjar springa. Runt i snöfallet som snabbt övergått till snöyra, springer jag och skrattar. Snart följer de andra två mitt exempel och plötsligt känns allt helt perfekt. Det känns perfekt att dela den här upplevelsen med dessa två främlingar.

Jag springer och springer. Tills den hala vägen gör sig påmind och jag faller ihop i en hög på marken, som redan hunnit bli täckt av vit, oförstörd snö. Jag ligger kvar och andas. Två dunsar bredvid mig talar om att de andra ligger bredvid mig. Jag ser upp i himlen igen. Den har blivit alldeles lila, molnens rödvita färg blandas med den djupblå färgen på himlen.
- Kolla, lila, vad vackert, utbrister jag.
Tjejen reser sig upp på armbågen.
- Va? säger hon förvånat.
Jag blir lite förvirrad. Hörde hon inte vad jag sa, eller tog hon illa upp?
- Ja, himlen är lila, och det är så vackert… försöker jag igen.
Hon skrattar till.
- Jaha, ler hon.
- Ja, vadå? frågar jag nyfiket.
Hon ser på mig med outgrundlig blick.
- Jag heter Lila.

Killen reser sig snart upp. Ser ner på oss där vi ligger och ser upp i snöyran.
- Ska vi fortsätta? frågar han.
Vi nickar och reser oss upp. Sedan börjar vi gå. Som tre mörka siluetter går vi genom snön. Snön dämpar alla ljud och vi pratar. Om allt.