Jag älskar min mamma. När hon ringer om förmiddagarna blir jag tvungen att nypa mig själv i armvecken för att inte bryta samman. Någonting oidentifierbart klättrar sig upp längs ryggraden. Kan inte andas och vill inte grina. På något vis lyckas Ingemar Johansson lufsa sig upp på soffbordet och lägga sin stora, plufsiga kroppshydda över ringandet men ingen större förbättring sker. Dessutom rasar han skivsamlingen, den blåögda besten. Bowie, Bowie åter Bowie. Och hon bara fortsätter att ringa, min mamma. Det hela var mycket enkelt: min mamma var en mycket sorglig människa. Jag kunde känna det. Genom lättnanden i hennes röst, genom fladdrandet i hennes halsgrop, där kunde jag känna det. Hon stod i dörröppningen om kvällarna och lämnade min mun sträv. Jag ville skrika, men höll mig tyst. I hallampans sken kunde jag se hur hennes mjuka, varma rörelser vaggade sig genom rummet. Hon slätade ut mattfransarna med sina fötter, sedan satte hon sig i sängens fotända och bad mig att lyssna på henne. Så stilla. Jag lyssnade på henne, hon sa alltid för mycket men jag drog upp mina knän under hakan, knep ihop ögonen och jag lyssnade på henne. Hon lade handen i min nacke, strök över mitt hårfäste ner längs min rygg. Viskade. Det var ömma ord och det var hårda ord. De åt upp mina fötter. Matvrak. Utan fötter springer man inte.Telefonerandet. Ibland upphör det. Då låter sig sakerna och tingen att ske annorlunda, då sätter jag mig på balkongen med gårdagens Metro, då lufsar sig Ingemar Johansson fram under bordsduken och lägger sitt skrynkliga ansikte i mina händer. Vill göra ingenting, bara ingenting. Lugnet och makten. Och Bowie. Läser i Metro men förstår inte. Tidningsbokstäverna bildar ett virrvarr innanför mina ögon, jag letar efter springorna men hittar dem inte. Det går förbi en målmedveten mansröst på parkeringen. Som hälsar. Jag sjunker ner bland Ingemar Johanssons mjuka hudveck och hälsar inte tillbaka. 23-08-1999 10:37. Folkungagatan, nedanför trädkronorna. Efter frukosten. Glömde att borsta tänderna. Längtade efter mörkret. - Jag känner mig som ett nötkreatur på väg till slakteriet. När vi går bredvid varandra säger mamma så. Vi har gått förbi en begravningsbyrå i blått, jag tror att det är därför.

Hon säger att hon känner sig gammal, hon griper så hårt om sin högra handled att huden vid plåstret krullar sig och hon säger att ingenting är som förut och att hon känner sig så gammal. Jag vill säga att det är alldeles riktigt. Som för att slita de sista livsgnistorna ur henne vill jag säga att: så är det.

Jag säger det och då krymper hon. Hennes späda axlar sjunker in i en slags stående fosterställning, men hon stannar inte. Hon bara fortsätter att gå. Som hästar.

Det är hästarna som stampar och flåsar inuti min mamma. Har alltid gjort. I sina trånga boxar, i min en och femtio långa mamma. Spänner musklerna så att hänglåset brister. Svettas som en man, som en skogshuggare med grova, hårda händer. Knäcker kaffeservisen mellan tummen och pekfingret. Bredbent, jävlig, med snabbväxande ögonbryn.

Det är hästarna och hon bara fortsätter att gå, gå, gå. Ingemar Johansson blir ivrig av hennes skyndsamhet och drar i kopplet så att mina fingrar domnar bort. Jag kopplar loss honom då, trots jag begriper att det är dumt. Det vet mamma också men hon låtsas inte om det och på så vis är allting annorlunda. Hon fortsätter:

- Det är ju dig jag sparar mig för. Det är ju därför jag är här.

Det är sommar. Det är förmiddag, motvind, asfalt och regn, men framförallt är det sommar och egentligen börjar det bli höst. Mamma placerar fötterna, en och en, efter varandra. Ett obestämt antal extra rynkor har uppstått i hennes redan hopvridna panna. Hon trampar hela tiden snett. Ålderdomen är självklar och löjeväckande. Jag vill inte lägga armen runt hennes axlar och därför gör jag det inte.

Det är ju dig jag sparar mig för. Det är ju därför jag är här.


När vi är tillbaka är vi inlindade i en tunn hinna av regn. Jag känner mig febrig och Ingemar Johansson luktar äckligare än vanligt. Mammas skor har läckt igenom. Hennes strumpor lämnar fuktiga märken mot parkettgolvet för en stund, sedan försvinner dem och jag och Ingemar Johansson går hem.