mina livstidstimmar har runnit ut i min egna sand
den vackraste av stränder nalkas inte mer
under mina fötter
under mina barfotafötter skrapar jag huden tom


mina livstidstimmar har runnit ut i min egna sand
den sköraste av själars grumlade sig bortanför rymdens evighet
under mina barfotafötter skrapar jag mig ont


vare sig bland sötaste snäckor och skal
eller tidsrymdens hjärtlighet
finns någon tid som kan för mig berätta
berätta att tiden väntar där bakom hörnet i själens rum


mina livstidstimmar har runnit ut i min egna sand
den sorgligaste historia ropar efter innerlighetens röst inuti


mina livstidstimmar glömdes bort i tidens framfart
saknar det där bruset vid längan i varje andetag omkring mig